Nappträning

Försöker lära Hugo att ta napp inför flygresan pga tänker att det vore bra att ha att ta till om (när?) det blir riktigt illa. Liv hade aldrig napp men när jag ser hur lugn, tillfreds och tyst han blir med den där plastgrejen i munnen så kan jag ju definitivt se fördelarna.

För övrigt har jag nog aldrig känt mig så FUL som jag gör nu. Har nog åldrats cirka tio år på tre månader samt inte haft turen denna gång att extrakilona bara "rinner av" som de gjorde efter förra graviditen. Detta trots att denna unge nog ammar dubbelt så mycket som Liv gjorde?

Bring on amningsslut så jag kan köra stenhård 5:2 samt få mer tid att träna. Är inte heller helt främmande för diverse artficiella hjälpmedel att se lite piggare ut.

Mvh, desperat tvåbarnsmorsa som väl snart börjar tappa håret också.

Drogad?

För övrigt är jag helt övertygad om att Prinsessan Leonore var drogad (alternativt oerhört jetlaggad) på dopet och Sverigebesöket pga sover på varje bild som nån himla nyföding. Hon är åtta dagar äldre än Hugo men han skulle aldrig 1. Halvligga i famnen på det där viset (vill bara sitta upp, framåtvänd) 2. Sova när det händer saker runtomkring.

Aja. Barn är olika osv, men hon är liksom ändå nästan fyra månader?

Leonore=trött

Hugo=pigg

Uppdatering

Och så flög tiden iväg och en månad hade svept förbi. Dagarna går i och ur varandra, amning, blöjbyten, konflikter med fyraåringen och sjukt mycket hushållssysslor (varför blir det så mycket mer när man är hemma hela dagarna?).

Hugo har hunnit bli 14 veckor och väger 7.9 kilo. Bara det sistnämnda är ju helt galet? Han är chillad nu, verkar som att den värsta skrikperioden är över. Han äter fortfarande mycket och ofta, och jag ska villigt erkänna att jag är trött på att amma. Längtar tills jag kan börja med ersättning så att A kan bli lite mer involverad (läs: so I get my freedom back). Hade lätt kunnat avvänja honom nu men pga så mycket enklare att amma när man är på resande fot än att hålla på med flaskor och pulver så får det vänta tills i augusti när vi är tillbaka.

Om en vecka flyger jag till Sverige själv med båda barnen. Låt mig upprepa det, Jag flyger till Sverige. Själv. Med BÅDA barnen. Är redan vansinngt nervös och förbereder mig på det värsta. Det finns inget jag längtar efter så mycket just nu som att sätta fötterna på svensk mark och lämna 28 (förmodligen delvis) traumatiska timmar bakom mig. Vi stannar i sju veckor och A sluter upp i början av juli.

Livs beteende den senaste månaden förtjänar ett eget inlägg pga oerhört traumatiskt för alla inblandade. Herregud alltså,

Halleluja

Alltså jag vet ju att jag förmodligen jinxar det hela och att det säkert inte kommer att hända igen på ett år eller så, men min lilla mysfarbror sov i ett sträck mellan 23:30 och 05:40 inatt. Herregud så skönt det var med sammanhängande sömn i SEX TIMMAR och TJUGO MINUTER! Hade lagt honom 18:45 så han sov egentligen i elva timmar med bara en matning. Dock att han typ ammat konstant hela förmiddagen to make up for lost time. Men det är det värt. Inser såklart att jag lovat att jag skulle sluta tjata om sömn, men det är svårt när det mesta kretsar kring just det.

9 veckor

Ej otrygg trots att han sover i eget rum och ibland får gnälla sig till sömns.

Nästan alltid glad, gråter endast vid hunger, magont och trötthet.

Världens gulligaste.

Each to their own

Blir så oerhört trött av att läsa kommentarerna på detta inlägg hos Blondinbella. Exempelvis:

"Jag tycker det känns hemskt att ni nekar bebis närhet och trygghet vid bröstet som han så gärna vill ha för er egen skull. "

"Att du inte skäms! Hoppas du är nöjd med att ha kört en skrikmetod och förmodligen påverkat Gillis negativt för all framtid. Hade du haft ett mognare förhållningssätt och inte prioriterat jobb och flytt och dylikt när bebisen inte ens är ett halvår hade du orkat vara en mer närvarande förälder. Jag förstår att du inte kan ett skvatt om anknytning och bebisars psyke. Sådant man ska tänka på innan man skaffar barn!"

Jag vill absolut inte kritisera någon, och jag vill förtydliga att jag inte tror att bara för att det (hittills) har funkat för oss att låta barnen sova i egen säng i eget rum så är det inte den bästa lösningen för alla. Barn är olika och föräldrar är olika.

Men.

Ett "otryggt" barn somnar inte i sin egen säng och sover lugnt i många många timmar.

Föräldrar som väljer att sova i samma säng som sina barn verkar inte inse hur mycket de stör bebisen, och att det troligtvis är därför som bebisen vaknar varje timme "och vill ha mat".

Inga (eller iaf väldigt få) bebisar äldre en en månad behöver äta varje timme under natten om de fått i sig tillräckligt under dagen.

Så. Nu ska jag sluta tjata om detta ämne.

"Skrikmetoder"

Läste detta hos Hanna och sedan detta och tänkte att jag skulle skriva lite om det pga är en av dem som använt en så kallad sovmetod, och det med stor framgång på barn nummer 1 (sov hela nätter från 11 veckor, 19.00-07.00 med en sk dreamfeed klockan 22:30) och har så smått börjat på barn nummer 2 och planerar att köra stenhårt med honom också och håller tummarna för att det funkar lika bra. Min definition av framgång är alltså att jag nu har en treåring som alltid somnat vid 19 utan problem, alltid sovit i egen säng i eget rum både på dagen och på natten och som själv kommer och ber om att få gå och lägga sig om vi försöker hålla henne vaken till exempel om vi har gäster hemma.

Här i Australien märker jag inte av samma debatt (kritik?) kring sovmetoder, och det är generellt sett mycket vanligare att föräldrar använder sig av sådana än vad det verkar vara i Sverige. Här samsovs det inte heller på samma sätt, och det tror jag mycket beror på att SIDS and Kids varit så framgångsrika i att basunera ut att det är allra säkrast för ett spädbarn att ligga i egen säng, utan täcken, kuddar, filtar, babynests eller spjälskydd.

Anyhow. Jag tänker så här: ett barn måste lära sig att somna om själv, helt utan hjälp. Bebisars sömncykler är mellan 40 och 50 minuter långa, och nyckeln till (vår) framgång ligger i vad min sömnguru kallar för self-settling, dvs att barnet kan somna om själv när det vaknar till vid slutet av en sömncykel och början av nästa. Och vaggar/ammar/klappar/bär man barnet till sömns (alternativt låter det somna på ett ställe för att sedan lägga det på ett annat) så är det jättesvårt för barnet att somna om igen och få en längre sammanhängande sömn eftersom hen associerar att somna med vad nu föräldern gjorde för att få hen att somna från början. Och då får man en bebis som endast sover i 45-minutersperioder under dagen. Vilket kan vara både irriterande och jobbigt, inte minst för bebisen som ofta blir övertrött.

Jag tänker också att självklart är det så att bebisar främst drivs av överlevnadsinstinkt, men att gråta är ju också så att deras ENDA sätt att kommunicera på. Och all gråt behöver ju inte vara "komochhjälpmigsåinteettlejonkommerochäteruppmigpåsavannen" utan ofta är det kanske mer hungergråt eller trötthetsgråt av typen "omgjagärsåtröttsåjagintevetvadjagheter". Med rutiner så fångar man upp trötthetstecknen innan de eskalerar så en sovrutin är inte alltid lika med femminutersmetoden eller en massa skrik och gråt. För oss har det aldrig varit det eftersom vi börjat så tidigt, men jag vet att när man försöker införa sovmetoder när barnet är äldre kan det vara ett par kvällar när det protesteras en del.

En annan grej som man kör stenhårt på här (myself included) är ju att linda bebisar, men jag tänker inte ens gå in på att argumentera för förträffligheten med detta eftersom jag vet att konceptet är helt obegripligt och i princip lika med barnmisshandel för de flesta svenskar.

Det jag tror att jag vill säga är att de största kritikerna mot sovmetoder är oftast de som aldrig prövat dem på sina egna barn. Och jag hoppas och tror att det fungerar lika bra med Hugo som det gjorde med Liv pga en utsövd förälder är en bra förälder.

Ljusning?

Det har varit som balsam för själen att ha Andy hemma i fyra dagar, och efter en långhelg med två föräldrar hemma är Liv (nästan) sig själv igen. Tänker absolut inte ropa hej men jag tänker att vissa delar av hennes beteende också är helt normalt treårstrots som självklart blir jobbigare att hantera när man har en spädis som kräver mycket uppmärksamhet. Det gör vansinnigt ont i hjärtat att se henne så fruktansvärt arg och inte kunna verbalisera varför. Hunger och tröttma gör allt värre så vi försöker parera så gott det går med snacks och middagslur fast hon egentligen är för stor.

Min lilla arga älskling,
du skriker och du svär.

Du slåss och kastar saker
och ställer till besvär.

Och inte vet jag riktigt
vad du är ilsken för,
men det är bra du visar
att du kan ha humör!

Men det var mig du klöste,
och det var mig du slog,
så därför vill jag säga;
Nu får det vara nog!

Min lilla arga älskling,
kom, sitt hos mig ett slag!
Så kramas vi. Du gråter,
och snyter, det gör jag.

- Britt G. Hallqvist

Livet osv

För sex veckor sedan satt jag, stor och tung med sprickfärdig mage, på exakt den där platsen i soffan där han nu ligger i hoodie, schyssta brallor och är helt pigg liksom. Detta förunderliga liv.

Sex veckor

Imorgon är det sex veckor sedan han kom till oss och nu när jag lärt känna honom lite bättre kan jag konstatera att han är en hungrig kille som gillar att sova och mysa. Han sover fortfarande bra på nätterna (gud vad jag hoppas att jag inte jinxar det nu), inatt till exempel ammade jag klockan 22 innan jag gick och lade mig, och sedan vaknade han 3.30 och var hungrig och sov sedan vidare till 06.00. Det kan jag definitivt leva med *fingers crossed*. På dagarna får han amma oftare, ibland varannan timme för att fylla på dagsbehovet när jag är vaken. Det händer ibland att jag väcker honom för att amma så att det inte ska gå för länge och så att han lär sig att dagsömn inte är samma sak som nattsömn.

I know, intressepil i ögat för er utan barn. Oh well.

Liv har bra och dåliga dagar. Mest tror jag att hon bara vill ha mamma för sig själv igen.

Jag trodde jag hade återhämtat mig ok från snittet men de senaste dagarna har jag börjat få ont igen, inte i själva snittet utan ut till höger mellan naveln och snittet. Mycket otrevligt och jag ska till läkaren imorgon för att kolla upp detta. Jag hoppas att det bara är muskulärt och inte ärrbildning eller hematom.

Som sagt, inga mother of the year awards för mig

Hemmafrulivet

Resten av familjen åker iväg till jobb och dagis och själv sitter man kvar i ett stökigt kaos. Oh the glamour.

Sjukstuga

Läget är fortfarande ungefär detsamma, Liv är oerhört labil och ofta skitförbannad utan att hon själv vet varför och vi gör vårt bästa för att hålla henne på rätt sida om galenskapen. Dessutom så har hon blivit vrålförkyld; nyser och hostar hejvilt, vilket innebär att jag paniskt försöker undvika cross-contamination. Ett sjukt spädbarn = mardröm.

Bröllop

Ska på bröllop i maj och har redan lite klädpanik pga måste vara något som man enkelt kan amma i och som man med hjälp av Spanx kan försöka gömma post-preggokroppen i. Jag tänker denna från Dagmar. Med massor av accessoarer, höga klackar och mycket smink. Får man ha svart på bröllop? Hur är Dagmar i storleken? 

This too shall pass

Det har varit en tuff vecka. Liv är inte sig själv; nära till gråt, allt vi gör är fel, galet kontrollbehov, arg nästan hela tiden, vill inte vara på dagis, vill inte vara hos farmor osv. Självklart vet jag varför det är såhär, men det gör det inte lättare. Självklart vet jag att det kommer att gå över, men det gör det inte heller lättare. Jag är såklart jättetrött och är inte lika bra på att hantera henne som jag vill/brukar/borde vara och det gör allt ännu värre såklart, för oss båda. Frustrationen när jag sitter och ammar och hon bara vill ha mig, och inget (INGET!) jag säger hjälper. En kommer inte att få några Mother of the Year awards efter denna perioden direkt. Det enda som funkar litegrann är att muta. Muta med att få kolla på film, med godis, med att få baka etc. Not my finest parenting moments om en säger.

Så just nu är det inget rosaskimrande underbart fluffmoln runt denna bebisbubbla direkt, tvärtom skulle jag vilja säga. Dessutom håller jag på att bli förkyld. Tack gode gud att Hugo sover i sin egen säng mellan 19 och 06 med två amningar klockan 22 och 02. Annars skulle jag nog gå under.

3 veckor

Nu har han fler vakenperioder och börjar bli så smått intresserad av omvärlden. Han är en enormt hungrig liten bebis som redan lagt på sig 800 gram sedan han föddes, ibland känns det som att jag inte gör något annat än sitter och ammar. Han sover bra och i sin egen säng på nätterna (ta i trä, praise the Lord osv) men på dagarna vill han helst bli buren och vyssjad hela tiden. Jag har fortfarande svårt att ta in detta vidunderliga, att vi fick en till bebis. En så makalöst fin liten kille.

Poddar?

Ska försöka att på stapplande steg ge mig ut och rulla barnvagn/röra på fläsket och behöver tips på bra svenska podcasts. Hit me!

No laughing matter

Nej Jonas, detta är inget man skämtar om. 

En skulle ha blivit privat förlossningsläkare istället

Kolla in detta: min specialist har sålt sitt mansion för motsvarande 36 miljoner svenska kronor. http://www.propertyobserver.com.au/finding/location/nsw/28919-killara-hoe-inspired-by-ontario-lake-house-listed-with-6-million-plus-expectations.html

Aja. Vem behöver en resort-style swimming pool och en tennisbana anyway?

Plus och minus

Detta med att inte längre vara gravid, och aldrig mer behöva vara det, är alldeles lysande på en massa sätt. Saker jag uppskattar just nu:

- Att känna mig sinnessjukt SMAL! Nu är jag ju naturligtvis inte det, men KÄNSLAN när magen är borta är obetalbar. Har såklart en massa kilon som ska bort samt rejält delade magmuskler som måste tränas ihop, men den dagen den sorgen

- Att kunna äta vad jag vill, när jag vill, utan att få halsbrännan från helvetet. Vi snackar halsbränna so bad att jag ibland kräktes upp middagen för att kunna sova

- Att jag inte fick några bristningar på magen denna gång heller, halleluja!

Det finns dock några grejer som är jobbiga just nu:

- ORON! Att ha en sån här liten liten bebis, man kan ju bli alldeles tossig... Han har kräkts några gånger i sömnen, det gjorde aldrig Liv, och nu oroar jag mig galet mycket för att han ska göra det utan att vi märker det och kvävas i sömnen. Någon som har några tips och/eller råd kring detta?

- Har INGA kläder som passar så går fortfarande omkring i mina preggoklänningar. De jag har som passar denna "nya" kropp trycker på snittet och går därför bort, eller så funkar de inte att amma i. Ska vänta några veckor sedan måste jag köpa något som jag kan gå utanför dörren i

- Värken i rygg och axlar pga konstiga amningsställningar och inga coremuskler överhuvudtaget

No more cankles!

Sömnen

Hade glömt hur mycket de sover. Sjukt mycket. Och ändå lyckas jag alltid tajma frukost/lunch/middag med vaken skrikperiod. Vi har haft riktigt bra nätter so far (ta i trä osv): Sedvanlig skrikfest mellan cirka 20:00 och 22:00, sedan sover han till 02:00 när jag väcker honom och ammar och sedan somnar han direkt om och vaknar mellan 6 och 7. Så än så länge är sömnbristen inte direkt katastrofal. Han sover i eget rum med andningslarm. 

Har bara lite ont i snittet nu, mest på höger sida, men känner mig tillräckligt frisk för att börja GÖRA grejer, gå och handla och städa och sånt. Men jag biter ihop och låter bli, vill verkligen verkligen läka ihop utan komplikationer.

Hugo nio dagar gammal. Vaken för en gångs skull.

Samma mamma?

Liv till vänster, lillebror till höger. 

Förlåt

Det var verkligen inte meningen att lämna er därhän och inte uppdatera på så många dagar, jag hade skrivit ett inlägg på min Bloggerapp dagen efter som inte publicerats.

Nu, såhär en vecka senare vågar jag nästan, men bara nästan, andas ut. Operationen gick enligt planerna, ingen större blödning och hittills inga komplikationer. Det hela är i princip ofattbart, jag kan inte förstå att jag, JAG, har två barn. Att jag är på andra sidan om denna förlossning, och är hemma från sjukhuset, levande, med mitt andra, friska och levande, barn. 

Själva snittet i sig var väl ingen jättetrevlig historia direkt, jag var fruktansvärt nervös och livrädd. Hade skyhögt blodtryck och feber innan operationen pga detta, vilket gjorde mig ännu mer stressad.

Men ungen skulle ju ut, så var det bara.

Ryggbedövningen gick efter omständigheterna bra, gjorde inte alls speciellt ont och jag kände ingenting när de började skära. Det jobbigaste var nog yrseln och trycket över bröstet av spinalbedövningen men narkosläkaren var helt fantastisk och höll mitt blodtryck på en jättebra och stabil nivå. Det sista jag sade till kirurgen innan han satte igång var: So one final guess, how big do you think he is? (Hela graviditeten hade han sagt normalstor) och han svarade självsäkert 3.5-3.6 kilo. Sedan satte han igång och plötsligt hörde jag ett gallskrik, det var bara huvudet som var ute men alla i rummet blev helt exalterade och sade åt mig att titta på honom, jag sade att det behövs inte, tack ändå, men de insisterade och plötsligt hade någon dragit ner draperiet och jag såg ett kletigt huvud med ett stort gallskrikande gap sticka ut ur min mage. Någon minut senare var han helt ute och gallskrikandet fortsatte i minst tio minuter, jag hör hur folk säger "Oh my God he's a big boy, that's not 3.6 kilos".

När de sedan vägde honom visade det sig att han vägde 4.2 kilo och var 55 cm lång. Jag kan för mitt liv inte fatta hur han fick plats pga magen inte alls var jättestor, snarare åt det mindre hållet om något.

Drabbades av alla tänkbara sidoeffekter under timmarna efter snittet, okontrollerbara skakningar så kraftiga att jag inte kunde hålla bebisen samt morfinklåda, dvs ett fruktansvärt kliande äver hela kroppen i cirka fem timmar efteråt. Men det är ju minor details i det stora hela.

Stannade på sjukhuset i fem dagar (praxis här efter snitt) och är nu äntligen hemma. Hemma med min fantastiskt fina lille Hugo och jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Status just nu är: inte speciellt ont i snittet (lite på höger sida bara) men tar det superlugnt, har ätit blodig biff, fransk brie samt druckit vin, förvivlan över stackars Liv som har jättesvårt att anpassa sig till detta nya liv (mer om det i ett separat inlägg), glädje att Hugo äter och sover som han ska (hade HELT glömt bort hur mycket nyfödingar sover, det är liksom hela tiden?) samt en gnutta rastlöshet och frustration över att inte kunna göra så mycket saker som jag vill.

Men ändå, glädjen och lättnaden är obeskrivlig. OBESKRIVLIG I tell ya, men det finns fortfarande en liten röst i bakhuvudet som viskar att jag inte ska ropa hej riktigt än.

Han är här nu

Klockan 9.40 i fredags gjorde han sin entré; gallskrikande, 4220 gram och 55 cm lång. Allt gick bra, och har gått bra hittills, återkommer med mer detaljer när jag orkar. 

Lättnaden är så stor att jag omöjligt kan beskriva den. 

I give you: Hugo. 

Dan före dan

Egentligen borde det väl kännas som dagen före julafton, men det är precis tvärtom. Önskar att jag kunde vakna 24 timmar från nu och allt är klart; frisk bebis och levande mamma.

Kolhydratladdade med köttbullar och semla på Fika i Manly, det lär ju ta ett tag innan man får äta igen.

Alla har en bok-Amanda gav mig galet bra återhämtningstips efter snittet (har redan ångest över hur mycket hjälp jag kommer att behöva pga är en kansjälvperson):

"Kära Cecilia, återhämtningen gick bra. Slutade frivilligt med morfinet efter 1,5 dag, efter första duschen. Åkte hem efter två nätter, men maken tog alla lyft med tvååringen + all tvätt i typ 6 veckor (jag lyfte inget tyngre än bebisen, inte ens en tallrik, sträcka sig efter ett glas i köket var för mycket för mig, ärret gick upp pyttelite i kanten, men det var bara att köra på med lite sårtejp enl MVC). Sätta sig upp från liggande var inte skönt precis, men mer obehagligt än ont.

Slutade helt med smärtstillande efter 2-3 veckor.

Kan rekommendera Cicatrix gel på ärret, dyrt som guld och brukar användas efter plastikkirurgi, önskar jag hade vetat om det tidigare. 

Förhandstips: Raka dig själv 'upptill' på triangeln innan, mycket trevligare än att bli torrakad av en nervös kirurg-elev med en bic-hyvel på BB. ;) Snittet läggs ofta längre ner än man tror.

Heja heja!

P.S: Man får ha på sig supertighta stödstrumpor efter p g av blodproppsrisken. Personalen hjälper dig. Efter mitt första snitt fick jag inga blodförtunnande sprutor, men det är numera standard i UK och Sverige (tror jag). Gav mig själv en tunn, fin spruta i varje lår i ca 10 dagar efteråt. Kändes ingenting. Fick med mig en barnsäker 'sharps box' hem för de kasserade sprutorna, som jag lämnade in på MVC efteråt."

Snart

Det är som att jag har en alien i magen. En klaustrofobisk alien som paniskt försöker klösa sig ut; plötsligt sticker en fot ut vid höften, en rumpa trycker sig upp under revbenen så att jag tappar andan och en liten hand trycks så långt ned i bäckenet och trycker på en nerv att jag skriker rakt ut av smärta. Jag är helt säker på att han är klar nu. Färdigbakad, redo för världen utanför.

Det ska bli varmt i dag och i morgon, 27-30 grader, och det gör inte grossessandet enklare direkt. Denna sommar har jag mest häckat i luftkonditionerande miljöer och gömt mig för solen. Graviditeten med Liv var tusen gånger enklare pga vinter och kallt här då.

Tre dagar kvar.

Preggoselfie

Dock utan fejs pga ser inte klok ut; helt uppsvullen med dubbelhaka etc (yes, fåfäng in i det sista). Lillebror sparkar sjukt mycket och i dag har jag ASont i ryggen och bäckenet efter att ha gjort en oövertänkt räddningsoperation av Liv igår när hon höll på att kvävas av fyra chokladbitar hon mölat in i munnen när jag var på toaletten. Sex dagar kvar till snitt och jag fokuserar på det positiva: När detta är över behöver jag aldrig någonsin vara gravid igen. 

BB eller hotell?

Jag ska som sagt föda detta barn på ett av Sydneys privatsjukhus, orkar ej gå in på detaljskillnaderna mellan public/private, men sitter här och funderar på om vi kanske ska ta och unna oss ett "Platinum Package" när lillebror kommer till världen?

Obs: skämt. Kommer ej att slösa stålar på att uppgradera min sjukhusvistelse. Jag är glad bara jag överlever liksom.

När jag frågade min läkare när man kan äta igen efter ett snitt sade han följande: "Just fluids the first day, and the next day you can have something light. But you can definitely have some champagne to celebrate!"

Älska Australien. Släng dig i väggen Sverige och din himla "bricka" med flagga, alkoholfri cider och limpmackor med ost. Här ska det bälgas champagne. Om jag överlever.

" jag blir lite provocerad av uppfattningen att det är hemskt att föda barn för det tycker inte jag att det är"

Detta som pågår just nu i Kitty Jutbrings kommentarsfält är så oerhört beklämmande. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte har förståelse för andras situation, och som dessutom använder sina fantastiska förlossningsupplevelser för att trycka ned och förminska.

Ps: Vegetabilisk olja, wtf?

Rock bottom

OVÄRDIGHETEN i att vara så här pass gravid är enormt plågsam. Vaggandet, bristen på klädtrasor att sätta på sig, halsbrännan, värken i bäckenet, sömnbristen, hormonerna som spelar spratt med humöret, nästäppan, uppsvällda fötter och den totala bristen på ORK.

Det är när en mår så här en inte för sitt liv kan förstå hur man någonsin ska orka och räcka till för två barn.

The countdown is on

Hanna har en gissadatumnärbebisenkommertävling på sin blogg, men det är ju inte aktuellt för min del pga det planerade snittet. För mig handlar det mer om att jag önskar och hoppas att han inte kommer INNAN det planerade datumet. Främst för att jag vill undvika en paniksituation med akutsnitt, men också för att jag så har sjukt mycket grejer jag skulle vilja få gjort innan man går in i sömnbrist/amningsdimman. Har varit så vansinnigt trött pga förkylning och dålig sömn sedan jag slutade jobba att det inte är många saker som blivit strukna från attgöralistan. Aja, har i allafall kollat en himla massa bra serier, nött ordentligt på soffan och internetat in absurdum.

Men lite frustrerande är det allt när den himla "boande"-instinkten finns men orken tryter.

Hjälp!

Verkar som att jag inte kan svara på/skriva kommentarer via iPhonen, varken i Safari eller Blogger-appen? 

Kejsarens nya kläder

Alltså jag måste få spy lite galla över Polarn & Pyret, detta asdyra prettomärke som varken håller god kvalitet eller speciellt snygg design. Jag talar inte om ytterplagg nu, för dem har jag ingen erfarenhet av, men när man köper en pyjamas till barnet som kostar åtminstone dubbelt så mycket som de från budgetkedjorna så förväntar man sig inte noppor efter ett halvår. Vi snackar dessutom den klassiskt randiga och man tycker att de borde hittat bra bomull till den vid det här laget. Liv har kläder från Lindex som håller mycket högre kvalitet och kostar mindre än hälften. Jag köper i princip alla barnkläder när vi är hemma i Sverige, men från och med nu blir det bojkott av PoP.

Snitt

Anledningen till att det blir snitt denna gång är det som hände när Liv föddes. Jag funderar ofta på att jag inte fattar hur vi ens vågade TÄNKA på att försöka bli gravida igen, men barnlängtan blev starkare än rädslan för döden och nu sitter jag här med en gigantisk mage och svullen kropp och försöker väl att finna något slags lugn inombords.

Förhoppningen är att precis allt kommer att bli annorlunda denna gång (förutom att jag överlever och att bebisen är frisk, de två faktorerna får gärna bli exakt likadana). Vi bestämde oss tidigt för att halvt ruinera oss på att låta mig gå till en privat förlossningsläkare, detta för att ha samma person som följer mig genom hela graviditeten och som vet hela min historia. Efter att ha läst min journal från Manly Hospital rekommenderade han starkt ett planerat snitt i v 39+3 och så får det bli. Jag är naturligtvis ASnervös för snittet pga stor operation etc, men det känns skönt att det blir kontrollerat och att inget lämnas åt slumpen eller turen. Och jag hoppas att kroppen inte bestämmer sig för att den vill föda tidigare för då blir det akutsnitt och det känns sådär.

Graviditeten har varit lång och kantad av en hel del ångest och skräck, allt som hände då har bubblat upp till ytan igen och det har bitvis varit svårt att hantera. Men man måste ju, och då gör man det. Ungen ska ut, det finns liksom inga alternativ.

When it rains it pours

Liv har hunnit bli 3.5 år. Så här ser hon ut nu.

Inte nog med detta preggotillstånd och allt vad det innebär (ont överallt, halsbränna från hell, ledvärk, svullna fötter och händer), jag har även lyckats dra på mig en envis och mycket plågsam förkylning. Slutade jobbet förra veckan men har ej kunnat njuta av föräldraledigheten innan nyfödingens ankomst pga all sjukma.

Jag har datum för snitt den 28 februari och är galet nervös över detta. Om någon har positiva kejsarsnittsberättelser vill jag mer än gärna höra dem.

Sover uruselt, och precis som Schmarro har jag flyttat ut på soffan pga den passar en öm gravidkropp bättre än vår Ikeamadrass. Inatt drömde jag att min mage blev alldeles platt och fin efter snittet, till och med naveln såg exakt likadan ut som innan.

Lycka

Lycka, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Är alltså gravid med en liten lillebror till Liv, och lyckan i det är obeskrivlig även om vägen hit varit lång och snårig. Eller så kanske det är just på grund av det som lyckan är så stor.

Tänkte kanske börja blogga igen, om det fortfarande finns någon som tittar in här?

Ber om ursäkt för frånvaron, den var ej planerad på något sätt. Plötsligt hade ett år gått, bara sådär.

Test

Test, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Så länge sedan jag bloggade här att jag glömt hur man gör.

Win

Win, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Vi bor grannar med Andys syrra och hennes familj, har grind i staketet mellan oss. Detta är i princip enbart positivt, och nu har det blivit ännu mer fördelaktigt eftersom de byggt en pool på sin gård.

Bilden är tagen från deras uteplats och det är vårt röda hus som skymtar mellan de palmliknande träden. Nu har vi alltså full tillgång till en grym pool, men utan all aptråkig rengöring etc.

Tapet

Tapet, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Funderar på denna som fondvägg i Vivis rum. Tankar kring det? Förslag på andra fina barntapeter som inte har enhörningar, prinsessor eller färgglada bilar mottages med tacksamhet.

När började era barn sova i vanlig säng förresten? Vi har Liv i spjälsäng fortfarande (den är stor) pga skönt att hon inte kan kliva upp och vandra omkring vid läggnig eller under natten.

Home sweet home

Home sweet home, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Vi är hemma nu. Har varit i en vecka, jetlaggen och jobb/dagisstart tog ut sin rätt kan man säga.

Flygresan gick som förväntat. Inte så bra alltså. Mer om det i den utlovade "Flyga med barn"-guiden. Men man fixar det ju, för att man måste.

Liv var utom sig av lycka när vi kom hem, jag har tydligen närt en extremt hemmakär liten person vid min barm. Helt i motsats till mig som älskar att vara borta, och aldrig haft hemlängtan i hela mitt liv.

Wish me luck

Wish me luck, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Sista dagen i Sverige. Det snöar och jag har fortfarande inte vant mig vid hur sjukt söta barn är när de har vinterkläder på sig.

Imorgon ska jag flyga SJÄLV med Liv från Stockholm till Tokyo. Ångrar redan detta initiativ bittert men A har iaf haft det "epic" i Japan så det är ju värt det pga är en snäll fru. Har 10 timmars stopover på Narita vilket jag tror och hoppas kommer att underlätta resan, på vägen hit stannade vi bara drygt en timme i Bangkok och det var downhill from there om en säger. Lovar att återkomma med mina bästa (och sämsta) tips om att flyga med barn. Är ju något av en expert vid det här laget.

Ni kan ju hålla några cybertummar för att hon sover exakt lika sött som på bilden större delen av resan.

Har varit underbart att vara i Sverige men nu längtar jag hem. Efter rutiner, vardagslunk och värme.

I did it again

I did it again, originally uploaded by ALIFEINOZ.

A har åkt till Japan för att åka bräda i en vecka och jag har lämnat barnet IGEN. Med morföräldrarna.

Två dagar i Sthlm, kompishäng och möjligtvis lite mer shopping om det finns något kvar efter att jag köpte upp hela stan förra helgen.

Men HUGGET i hjärtat när hon, efter att jag berättat att jag ska åka och hälsa på Katarina, tittar mig rakt in i ögonen och säger: "Mamma no åka Kararina." Men jag lovade två presenter samt godis när jag kommer tillbaka vilket hjälpte lite.

Serenity now

Serenity now, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Alltså detta ställe.

Sjön. Skogen.

Tystnaden!

Sydney i all ära (bästa stället på jorden), men gud vad jag önskar att denna plats låg lite närmare än halva himla jordklotet.

Separationsångesten

Separationsångesten, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Varför varför varför är det så svårt att lämna sin unge? Trots att man vet att hon är med två personer som dyrkar marken hon går på och gör precis allt i sin makt för hennes välbefinnande?

Nåväl, vi behöver detta och så får det bli. Går all in på stockholmsshopping och restaurangbesök i dagarna tre och fokuserar på att INTE oroas över barnet. En liten tröst är att tvååringar inte har särskilt bra tidsuppfattning. Hoppas jag.

Saknar henne redan.

Winter Wonderland

Winter Wonderland, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Vi är här nu. Relativt traumatiserade från en flygresa som definitivt hade fler downs än ups.

Jetlagen var förlamande och tog över allt de första fem dagarna. Liv vaknade ett på nätterna och somnade inte om förrän vid halvfemsnåret.

Dessutom hatar hon snön, vägrar ta på sig vinterkläder och har blivit extremt mammig sedan vi kom hit. Man tror att man har en flexibel och tuff liten unge men när man tar henne ur den miljö hon är trygg i så snackar vi tydligen regression på hög nivå.

Det börjar lätta nu i alla fall, nio dagar efter ankomst. Liv sover hela nätterna igen, och skriker inte som en stucken gris varje gång vinterkläderna ska på, utan bara varannan.

Och det är himla fint att vara hemma. Familj, vänner, snö, korv med bröd och våfflor.

Mest av allt vill jag bara ligga i fosterställning i soffan

Mest av allt vill jag bara ligga i fosterställning i soffan, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Varför blir det ALLTID så här för mig? Fyra dygn till avresa och allt är kaos och stressnivån plågsamt hög. En av våra bästa vänner är hemma på besök från NYC och vi vill såklart träffa honom och hans blivande fru så mycket vi kan pga det var tre år sedan sist, men planering och packning kommer på efterkälken. Lider dessutom av en enorm tröttma, är helt utmattad och har inte sovit ordentligt på flera veckor.

Jag VET ju att det ordnar sig, vi kommer att sitta på det där planet med packade väskor, och vi ska ju inte direkt till ett u-land så det som glöms kan köpas, men jag blir så matt av alla bestyr.

Går på magkänslan och sätter mig emot makens vilja att medicinera barnet på planet. Det får gå som det går. Fram kommer vi alltid.

Och när vi gör det, kommer fram alltså, så kommer jag troligen gråta av lättnad och glädje.

Medvind

Medvind, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Detta att min unge när jag inte är hemma tar fram sin barbiedocka (köpt för $1 på loppis so shoot me), klappar den över det långa blonda håret och ömt utbrister: "Mamma, mamma."

Jag vet inte om jag ska bli smickrad eller skräckslagen?

A fick jobbet. Lättnaden är enorm, likaså stoltman.

Det har varit en bra vecka på jobbfronten i vår familj kan man säga.

Vilken lycka att få åka på semester nu, utan att behöva oroa oss för att A är arbetslös.

Full circle

Full circle, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Detta må se ut som ett helt vanligt vitt kuvert, men dess innehåll är allt annat än ordinärt.

Tänk dig att du lämnar allt som du jobbat stenhårt för sedan du tog din universitetsexamen: ett fast jobb på en arbetsplats som du älskar.

Lägg därtill familj, vänner och allt annat som hör ett liv och en vardag till.

Du gör allt detta fast du vet att det kommer att bli tufft, men eftersom du är en född optimist så inser du inte exakt hur tufft det faktiskt kommer att bli.

Du landar på andra sidan jorden, helt utan kontaktnät, utan sammanhang, och du sliter som ett djur för att få ett jobb överhuvudtaget och inser snabbt att ett journalistjobb inte ens är att tänka på.

Men du ger inte upp hoppet. För det ligger inte i din natur.

Spola sedan fram bandet 4 år och 8 månader och cirkeln är sluten, du får ett fast jobb som journalist på ett av Australiens två public servicebolag samma år som tio procent av journalistkåren i Australien blivit uppsagda.

Och du har nog aldrig varit så stolt över något du tidigare åstadkommit, bortsett från barnet och äktenskapet såklart.

Jo, jag lever

Jo, jag lever, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja någonstans. Kanske med hur bottenlöst hopplöst det kändes den dagen när A kom hem och hade blivit av med jobbet igen. Han och 600 andra blev uppsagda när hela hans avdelning lades ned. Alltså orättvisan i det? Andra gången på 1.5 år.

Precis i dag har han fått ett positivt besked från en intervju tidigare i veckan och väntar nu på ett formellt erbjudande om en tjänst. Tiden som gått mellan då och nu har varit kantad av depp, hopp, förtvivlan och en stor dos beslutsångest angående vår bokade sverigeresa till jul. Vi bestämde oss för att åka. Vi behöver det.

Och just i dag börjar jag äntligen känna hoppet väckas till liv i mig igen, för även en född optimist kan tappa gnistan ibland.

Liv är så sjukt stor nu. Kapabel! Väljer kläder på morgonen, kommunicerar (mycket svengelska) och sjunger sånger. Det sistnämnda är egentligen det som jag är mest imponerad av för tillfället. När hon ligger i sängen innan hon ska somna och sjunger melodin till Blinka lilla stjärna. Jag har uppenbarligen närt ett musikaliskt geni vid min barm.

Får en släng av panikångest när jag tänker på den långa flygresan med detta barn som inte kan sitta still och som vägrar lyssna på vad man säger. ALLA tips om hur man kan underlätta en långflygning med en 2.5-åring mottages tacksamt. Vi har bestämt oss för att ta med hennes bilbarnstol och sätta på hennes säte på planet, har fått flera rekommendationer om detta pga att barn är bekanta med sin bilstol och kan sova i den, men kan ha svårt att komma till ro genom att försöka ligga på sätet. Har också fått Vallergan utskrivet, ett lugnande preparat för barn som är vanligt att ge vid flygresor, men detta ska vi ha endast som en absolut sista utväg om hon blir alldeles galen. Känns ju inte helt sunt att hålla på och droga sin unge för att det är mer praktiskt.

Men till syvende och sidst så är det ju så att det handlar om ett dygn i våra liv, och då kan man ju faktiskt stå ut med det mesta även om det blir riktigt illa.

Dagdrömmer ständigt om huset vid sjön i Dalarna. Brasa. Snö. Vältra mig i julstämning och trycka i mig skinka och knäck. Vänner. Morföräldrar som inget annat vill än att hänga med Liv. Kanske en och annan sovmorgon. Shoppa sjukligt mycket kläder (obs: detta endast om A får jobbet).

Har lånat ihop en hög vinterkläder till Liv och ser fram emot hennes reaktion när hon ser snö för första gången.

Mycket osammanhängande blogginlägg detta, men jag undrar slutligen om någon av de få läsare jag har kvar äger ett par Sorelkängor, och om så är fallet: Är de stora eller små i storlekarna? Jag har storlek 39 i vanliga skor och kan inte hitta info om vilken storlek jag ska beställa.

Hur hinner folk?

Hur hinner folk?, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Tänker ofta att det är något fel på mig. Något som är skevt i tidsuppfattningen; oförmågan att få saker och ting avbockade från den ökända attgöralistan, avsaknaden av tid till träning och andra saker jag vet vore bra för själen.

Tänker att det "nog blir bättre sen," men när sen är och HUR det ska bli bättre vet jag inte.

Under tiden jobbar jag hårt på att sänka ribban, minska förväntningarna på mig själv och andra. Let go a little.

Bakifrån

Bakifrån, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Hiss eller diss?

Hiss eller diss?, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Ska på bröllop i November och har bestämt att jag ska vara så smashing det bara går pga går aldrig på fina fester. Make the most of it osv. I alla fall så hittade jag denna och dog lite. Nu återstår bara skoproblemet. Och ådebråcksproblemet.

Går bananer

Går bananer, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Bara ytterligare ett skäl att älska Jan.

Jan Guillou, I love you

Så lysande. Både handlingen i sig, men även formuleringen.

"Jag är en reporter som har gott om pengar och de är reportrar som är panka och sitter i fängelse. Då tycker jag man bör utjämna det förhållandet."

Det tycker jag också.

Need, want, deserve

Need, want, deserve, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Carpe-fucking-diem

Carpe-fucking-diem, originally uploaded by ALIFEINOZ.

5 tantrums på tre timmar. Vi snackar textbook, två av dem liggandes på mage på det skinande marmorgolvet på det fina varuhuset. Övriga tre på hemmaplan, thank god. Då kan man i alla fall örfila upp ungen utan att folk kollar snett. Skoja. Dock att barnaga är lagligt i Australien.

Lägg sedan till matvägran och typ hundra "no" som svar på allt så har man en mamma som är ganska less. En mamma som känner sig som en dålig sådan.

(Ps: Är jätteglad för alla kommentarer och ska svara men eftersom jag mest bloggar med mobilen är det svårt att göra.)

Just one of those days

Just one of those days, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Glad och tacksam osv

Glad och tacksam osv., originally uploaded by ALIFEINOZ.

Kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar att jag får bo i denna fantastiska del av världen. 10 minuter från Manly Beach, aka "Världens största sandlåda."

Man har en ständig stash av färgglada strandleksaker samt en stor filt i bakluckan och drar dit efter dagis och hänger en timme eller två. Eller som i dag, tre timmar på morgonen med en unge som inte kan sluta pipa av lycka och en förnimmelse av sommar.

Dock att jag hatar detta ständiga smörjande pga noll ozonlager. Men jag kan leva med det.

"Lite dåligt"

"De var jättesnälla och det gick bra. Jag födde hemma på soffan. Klockan 03.48 föddes Charlie. Men jag tycker att det är lite dåligt att sjukhuset inte hade någon plats. Och eftersom det här var första barnet ville jag vara på sjukhus och få bedövning."

Sökes: Smart, högljudd och rolig tjej för frekventa asgarv och intressanta diskussioner

Finnes: Ett stycke svensk kompistörstande tjej i Sydney som börjar tröttna på att hänga med folk som man inte egentligen har något gemensamt med. Som saknar sina bästa hemma i Sverige, de med gemensam referensram, samma råa humor och cyniska livssyn.

Kanske är det så att det blir svårare att utöka sin vänskapskrets när man blir äldre och mer etablerad. Att ha barn gör ju definitivt att man inte har samma TID att hålla på och hänga med folk, knyta nya kontakter och odla potentiella vänskaper.

Kanske är det också så att jag är jäkligt petig, att om det inte klickar får det lika gärna vara. Att jag vill att det ska funka utan att behöva jobba för det?

Jag ponerar ofta att felet kanske ligger hos mig, att jag är en svår person som man inte VILL bli kompis med och så kan det ju också vara.

Men GUD så jag törstar efter intellektuell stimulans, interna skämt och lite good old fniss.

Det finns en hemmafru på min gata som vill bli kompis med mig. Hon bakar tårtor som hon säljer, gör mobile spraytans och håller Tupperwarepartyn. Jättetrevlig såklart, men sitta och diskutera muffinsrecept? Alltså jag diskuterar gärna recept pga älskar att laga mat, men inte BARA det. Det måste finnas något mer också.

Under tiden tröstar jag mig med att jag i alla fall har arbetskamrater som delar min humor och mina intressen. Tack gode gud för det, annars skulle jag nog bli tokig.

Annan bra grej

Annan bra grej, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Jag har tagit ledigt på torsdag och fredag så jobbveckan blir kort.

Blir väl att jag städar eller något annat tråkigt, men det är så grymt skönt att ibland vara ledig utan någon speciell anledning alls.

En perfekt söndag

En perfekt söndag, originally uploaded by ALIFEINOZ.

Vår i luften, sol, klarblå himmel och utflykt till Botanical Gardens. Mitt älskade Sydney i sin allra mest magnifika skrud.

Liv sprang och sprang och sprang, luktade på tulpaner, plockade tulpaner och somnade sedan ovaggad i vagnen så jag och A kunde äta publunch i lugn och ro.

Och för första gången på länge känner jag mig utvilad efter helgen.