Pekoral

Igår såg jag Så som i himmelen här i Sydney. Den har gått för fulla hus i rekordlånga 20 veckor och australiensarna älskar den. När eftertexterna rullat klart och Helen Sjöholm sjungit färdigt reste sig publiken i den fullsatta salongen och klappade händerna.

Jag satt kvar i biofåtöljen med tårarna rinnandes nedför kinderna och hakan ned på min rutiga klänning. Hade inte trott att jag skulle behöva en servett. Det var ju bara en svensk film med koppärrige grabben i graven brevid i huvudrollen. Han som jag aldrig fattat grejen med.

Jag grät inte för att filmen var så rörande eller för att handlingen var utöver det vanliga. Jag grät inte heller för att fotot var särskilt spektakulärt eller för att dialogen flöt på så naturligt. För det gjorde den inte. Det var inte en speciellt bra film. Inte en film i min smak.

Jag grät för att filmen blev en manifestation av all den hemlängtan jag hittills under mina resor och mina vistelser utomlands aldrig haft och all den hemlängtan som jag plötsligt insåg att jag kommer att få.

Snötäckt öde landsbygdsväg kantad av vita granar, ICA, björkved i en stor hög utanför huset, bingolotter, luciatåg och tärnglitter, kaffepaus med bulle och kaka, slira med Volvon på en isfläck, åka spark, härlig är jorden, snöfall med storastora flingor som aldrig tar slut, leriga vårvägar, ta fram cykeln ur förrådet, första doppet i en iskall sjö, första löven på träden, en vänlig grönskas rika dräkt, ett sexpack folkisar på OK, svärtan i det svenska sinnelaget som andra aldrig kan förstå, bregott på tunnbröd och ljusa sommarnätter där gränsen mellan natt och dag är obefintlig.

Därför grät jag. För att det gick upp för mig att jag är så jävla svensk.