Vi bor grannar med Andys syrra och hennes familj, har grind i staketet mellan oss. Detta är i princip enbart positivt, och nu har det blivit ännu mer fördelaktigt eftersom de byggt en pool på sin gård.
Bilden är tagen från deras uteplats och det är vårt röda hus som skymtar mellan de palmliknande träden. Nu har vi alltså full tillgång till en grym pool, men utan all aptråkig rengöring etc.
Funderar på denna som fondvägg i Vivis rum. Tankar kring det? Förslag på andra fina barntapeter som inte har enhörningar, prinsessor eller färgglada bilar mottages med tacksamhet.
När började era barn sova i vanlig säng förresten? Vi har Liv i spjälsäng fortfarande (den är stor) pga skönt att hon inte kan kliva upp och vandra omkring vid läggnig eller under natten.
Vi är hemma nu. Har varit i en vecka, jetlaggen och jobb/dagisstart tog ut sin rätt kan man säga.
Flygresan gick som förväntat. Inte så bra alltså. Mer om det i den utlovade "Flyga med barn"-guiden. Men man fixar det ju, för att man måste.
Liv var utom sig av lycka när vi kom hem, jag har tydligen närt en extremt hemmakär liten person vid min barm. Helt i motsats till mig som älskar att vara borta, och aldrig haft hemlängtan i hela mitt liv.
Sista dagen i Sverige. Det snöar och jag har fortfarande inte vant mig vid hur sjukt söta barn är när de har vinterkläder på sig.
Imorgon ska jag flyga SJÄLV med Liv från Stockholm till Tokyo. Ångrar redan detta initiativ bittert men A har iaf haft det "epic" i Japan så det är ju värt det pga är en snäll fru. Har 10 timmars stopover på Narita vilket jag tror och hoppas kommer att underlätta resan, på vägen hit stannade vi bara drygt en timme i Bangkok och det var downhill from there om en säger. Lovar att återkomma med mina bästa (och sämsta) tips om att flyga med barn. Är ju något av en expert vid det här laget.
Ni kan ju hålla några cybertummar för att hon sover exakt lika sött som på bilden större delen av resan.
Har varit underbart att vara i Sverige men nu längtar jag hem. Efter rutiner, vardagslunk och värme.
A har åkt till Japan för att åka bräda i en vecka och jag har lämnat barnet IGEN. Med morföräldrarna.
Två dagar i Sthlm, kompishäng och möjligtvis lite mer shopping om det finns något kvar efter att jag köpte upp hela stan förra helgen.
Men HUGGET i hjärtat när hon, efter att jag berättat att jag ska åka och hälsa på Katarina, tittar mig rakt in i ögonen och säger: "Mamma no åka Kararina." Men jag lovade två presenter samt godis när jag kommer tillbaka vilket hjälpte lite.
Alltså detta ställe.
Sjön. Skogen.
Tystnaden!
Sydney i all ära (bästa stället på jorden), men gud vad jag önskar att denna plats låg lite närmare än halva himla jordklotet.
Varför varför varför är det så svårt att lämna sin unge? Trots att man vet att hon är med två personer som dyrkar marken hon går på och gör precis allt i sin makt för hennes välbefinnande?
Nåväl, vi behöver detta och så får det bli. Går all in på stockholmsshopping och restaurangbesök i dagarna tre och fokuserar på att INTE oroas över barnet. En liten tröst är att tvååringar inte har särskilt bra tidsuppfattning. Hoppas jag.
Saknar henne redan.
Varför blir det ALLTID så här för mig? Fyra dygn till avresa och allt är kaos och stressnivån plågsamt hög. En av våra bästa vänner är hemma på besök från NYC och vi vill såklart träffa honom och hans blivande fru så mycket vi kan pga det var tre år sedan sist, men planering och packning kommer på efterkälken. Lider dessutom av en enorm tröttma, är helt utmattad och har inte sovit ordentligt på flera veckor.
Jag VET ju att det ordnar sig, vi kommer att sitta på det där planet med packade väskor, och vi ska ju inte direkt till ett u-land så det som glöms kan köpas, men jag blir så matt av alla bestyr.
Går på magkänslan och sätter mig emot makens vilja att medicinera barnet på planet. Det får gå som det går. Fram kommer vi alltid.
Och när vi gör det, kommer fram alltså, så kommer jag troligen gråta av lättnad och glädje.
Detta att min unge när jag inte är hemma tar fram sin barbiedocka (köpt för $1 på loppis so shoot me), klappar den över det långa blonda håret och ömt utbrister: "Mamma, mamma."
Jag vet inte om jag ska bli smickrad eller skräckslagen?
A fick jobbet. Lättnaden är enorm, likaså stoltman.
Det har varit en bra vecka på jobbfronten i vår familj kan man säga.
Vilken lycka att få åka på semester nu, utan att behöva oroa oss för att A är arbetslös.
Detta må se ut som ett helt vanligt vitt kuvert, men dess innehåll är allt annat än ordinärt.
Tänk dig att du lämnar allt som du jobbat stenhårt för sedan du tog din universitetsexamen: ett fast jobb på en arbetsplats som du älskar.
Lägg därtill familj, vänner och allt annat som hör ett liv och en vardag till.
Du gör allt detta fast du vet att det kommer att bli tufft, men eftersom du är en född optimist så inser du inte exakt hur tufft det faktiskt kommer att bli.
Du landar på andra sidan jorden, helt utan kontaktnät, utan sammanhang, och du sliter som ett djur för att få ett jobb överhuvudtaget och inser snabbt att ett journalistjobb inte ens är att tänka på.
Men du ger inte upp hoppet. För det ligger inte i din natur.
Spola sedan fram bandet 4 år och 8 månader och cirkeln är sluten, du får ett fast jobb som journalist på ett av Australiens två public servicebolag samma år som tio procent av journalistkåren i Australien blivit uppsagda.
Och du har nog aldrig varit så stolt över något du tidigare åstadkommit, bortsett från barnet och äktenskapet såklart.
Tänker ofta att det är något fel på mig. Något som är skevt i tidsuppfattningen; oförmågan att få saker och ting avbockade från den ökända attgöralistan, avsaknaden av tid till träning och andra saker jag vet vore bra för själen.
Tänker att det "nog blir bättre sen," men när sen är och HUR det ska bli bättre vet jag inte.
Under tiden jobbar jag hårt på att sänka ribban, minska förväntningarna på mig själv och andra. Let go a little.
Ska på bröllop i November och har bestämt att jag ska vara så smashing det bara går pga går aldrig på fina fester. Make the most of it osv. I alla fall så hittade jag denna och dog lite. Nu återstår bara skoproblemet. Och ådebråcksproblemet.
Så lysande. Både handlingen i sig, men även formuleringen.
"Jag är en reporter som har gott om pengar och de är reportrar som är panka och sitter i fängelse. Då tycker jag man bör utjämna det förhållandet."
Det tycker jag också.
5 tantrums på tre timmar. Vi snackar textbook, två av dem liggandes på mage på det skinande marmorgolvet på det fina varuhuset. Övriga tre på hemmaplan, thank god. Då kan man i alla fall örfila upp ungen utan att folk kollar snett. Skoja. Dock att barnaga är lagligt i Australien.
Lägg sedan till matvägran och typ hundra "no" som svar på allt så har man en mamma som är ganska less. En mamma som känner sig som en dålig sådan.
(Ps: Är jätteglad för alla kommentarer och ska svara men eftersom jag mest bloggar med mobilen är det svårt att göra.)
"De var jättesnälla och det gick bra. Jag födde hemma på soffan. Klockan 03.48 föddes Charlie. Men jag tycker att det är lite dåligt att sjukhuset inte hade någon plats. Och eftersom det här var första barnet ville jag vara på sjukhus och få bedövning."
Jag har tagit ledigt på torsdag och fredag så jobbveckan blir kort.
Blir väl att jag städar eller något annat tråkigt, men det är så grymt skönt att ibland vara ledig utan någon speciell anledning alls.
Vår i luften, sol, klarblå himmel och utflykt till Botanical Gardens. Mitt älskade Sydney i sin allra mest magnifika skrud.
Liv sprang och sprang och sprang, luktade på tulpaner, plockade tulpaner och somnade sedan ovaggad i vagnen så jag och A kunde äta publunch i lugn och ro.
Och för första gången på länge känner jag mig utvilad efter helgen.
Trodde att jag skulle slippa undan i år, men icke. Helt däckad med värkande bihålor, rossliga lungor och munsår.
Innan barn hade jag inte så mycket emot att bli sjuk då och då, såg det som ett tillfälle att få sova obegränsat, kolla på film och läsa böcker. Att springa efter en tvååring samtidigt som näsan rinner och huvudet håller på att sprängas har inte riktigt samma romantiska skimmer över sig.
Imorgon fyller hon två år. TVÅ ÅR! Alla klyschor stämmer, they grow up so fast osv.
Jag är så oerhört stolt över denna lilla människa. En liten tjej som fortfarande inte pratar särskilt begripligt men som har en gigantisk personlighet och ett ännu större leende. Livrädd för katter, älskar popcorn och är väldigt förtjust i skor och klänningar (jag skulle lätt hamna på Lady Dahmers svarta lista pga säger att hon är fin, söt samt sätter hårspännen i det silkesmjuka babyhåret. So shoot me.)
Hon är tuff, orädd och tålig. Kastar sig utför rutschkanor och klättrar högt och lågt, får stora skrapsår och blåmärken utan att säga ett knyst.
Att få ha henne hos mig, med mig, nära mig, är en sådan ynnest att jag nästan tappar andan.
Min lilla tjej.
Herregud så SLITEN och FUL jag känner mig.
Urlakad, blek, otränad, svarta ringar under ögonen, olystrig hud (trots otaliga aspirinmasker), dålig hållning och risigt hår.
Tur att man är snäll i alla fall.
Inte hon, men jag. Kort stubin och irritabel för det mesta, inget tålamod med något eller någon förutom henne.
Det är väl stress kan jag tänka, i kombination med sömnbrist och annat smått och gott.
Man harvar på liksom. Dagarna går in och ur varandra, måstena staplas på hög och man klarar det ju. Men ibland är det tamejfan nätt och jämt.
Kommer ibland på mig själv med att dagdrömma om att vara pensionär. Gärna på franska rivieran. Spela petanque och hasa omkring med en baguette under armen. Skita i hudcancerrisken och sola sig läderbrun och klä sig i klatschiga färger. Börja röka (för man ska ju ändå dö snart) och dricka Pastis i nån olivlund.
Efter fyra dagar tillbaka på jobbet är jag helt färdig. Kan bero på att jag i princip gör två jobb eftersom min redaktör är på semester. Men ändå. Och lyssna på det här: När jag hämtade Liv på dagis var hon sur och inte sig själv alls, när vi kom hem hade hon 38.5. Spännande fortsättning följer. Man hade ju hoppats att hon skulle vara frisk i mer än 10 dagar.
Förresten, årets mest oväntade reaktion: Blir inkallad på Nyhetschefens kontor. Han stänger dörren (bara en sån sak) och säger att han vill att jag ska göra lite reporterskift för TV-nyheterna. Och där han förmodligen förväntade sig en översvallande, "I'm not worthy"-reaktion blev jag bara ljummen. Mumlade något om att ja visst, det går väl bra och att det är viktigt för mig att kunna så mycket så möjligt på redaktionen så att jag blir oersättlig och får vara kvar. Det finns säkert minst tusen journalister i detta land som skulle döda för det erbjudandet, så i efterhand tänker jag att min reaktion var lite "too cool for school". Det han inte vet är att min plan är att bli redaktör eller producent, och att jag på ett sätt känner att reporteråren är bakom mig.
Bilden har inget med inlägget att göra förresten. Kul bara. Gaypak!
Shoppade bland annat denna lilla tweedjacka från Bassike på halva priset. Tänkte först att den kanske är lite väl damig men insåg snabbt att jag ÄR en dam. Mental note: dress your age. I verkligheten är den mer blågrön och av supermjuk kvalitet för att vara tweed.
Så var det över och HERREGUD så fantastiskt det var. Hade lätt kunnat stanna en natt till. Fick tidig incheckning och uppgraderat rum, shoppade lite för mycket, unnade mig en massage och simmade och bastade. Det blev precis som jag fantiserat om, down to den japanske affärsmannen (iklädd höga, breda Speedos), fast vi konverserade inte.
Detta kommer jag att göra igen, och det snart. Ibland är 24 timmar utan plock, fix, koll och jaga efter barn allt man behöver. Och när man bor i en förort till Sydney behöver man ju inte åka så långt för att det ska kännas som att man är på semester.
Äntligen är hon frisk. Aptiten tillbaka och glimten i ögat likaså. Men mamman är tröttare än innan hon gick på semester, hur nu det är möjligt.
Därför, och because I'm freaking worth it rent generellt, så tänkte jag ta in på Hilton på fredag. Bara me, myself and I i ett helt dygn.
Tänker mig följande scenario:
Kommer in till stan mitt på dagen och går och äter lunch på något fancy ställe och dricker ett glas champagne (men bara ett, annars blir jag för trött för nästkommande aktiviteter). Sedan shoppar jag loss på Pitt Street mall i några timmar för att sedan sjunka ner i hotellsängen och kolla på exempelvis amerikanska Top Model eller liknande.
Efter det drar jag på mig Hiltonbadrocken och svassar ner till relaxen där jag simmar litegrann och möjligtvis konverserar jag också artigt med någon japansk businessman innan det är dags att gå tillbaka till rummet och hotellsängen. Någonstans vid denna tidpunkt får jag även ett sms från A där det står att barnet var vid god vigör när hon hämtades från dagis och nu sover gott i sin säng.
Fortfarande iklädd Hiltonmorgonrocken, som jag föreställer mig vara av den bästa kvalitet och lagom fluffig, ägnar jag minst 20 minuter åt att noggrant välja ut vad jag ska beställa från roomservicemenyn. Vi kan föreställa oss att jag beställer en Club Sandwich med shoestring fries, för det känns som en hotellig rätt och dessutom kan jag äta den i sängen utan kniv och gaffel.
Mätt och belåten förflyttar jag mig sedan till badkaret där jag tillbringar en stund med att ingående läsa skvallerblaskor och fundera på om Kim K och P Diddy verkligen ÄR kära och andra viktiga och livsavgörande saker.
Sedan väljer jag med omsorg en kudde från kuddmenyn, drar ned mörkläggningsgardinerna, stoppar in öronpropparna och vaknar stjärnögd 10 hela utsövda timmar senare.
Nu kommer vi till min favorit av denna fantasi, nämligen frukostbuffén. Jag sitter i nästan två timmar och äter allt jag vill, utan att bli mätt på en gång som jag brukar bli, och jag läser alla tidningar som finns. Kanske löser jag även ett korsord innan det är dags att checka ut och åka hem.
Rummet är bokat, jag står i startgroparna, men både ni och jag vet ju att det sällan blir som man tänkt sig.
Men GUD vad jag hoppas att detta blir av. Skulle kunna offra min högra arm eller valfri annan kroppsdel.
Älskar midsommar och hatar att inte kunna vara hemma i det gamla landet och fira.
Några sydneysvenskar som ska på firandet i Frenchs Forest på söndag? Kom GÄRNA fram och säg hej, behöver lite svenska connections i den här stan.
Lillskruttan fick krupp inatt (tror det kallas falsk krupp i Sverige) och hade skällhosta och svårt att andas så vi tippade i henne lite gammal Redipred från förra året och drog till sjukhuset mitt i natten.
Det blev alltså inte så mycket sömn för någon i familjen, alla är aptrötta.
Det verkar vara lite bättre nu *fingers crossed* hon ska fortsätta med medicinen i några dagar till så vi håller tummarna för att denna natt blir bättre än föregående.
Dessa sjukor alltså. Och denna oro. Tänk om man ändå kunde göra något konstruktivt av den.
Nu ska jag vara ledig i 18 dagar. Och för första gången i mitt liv ska semestern spenderas hemma, helt utan planer. Precis tvärtemot alla andra semestrar jag någonsin haft. Detta pga av följande två anledningar: Pengabrist samt flygamedsnarttvååringskräck.
Så jag tänker mig följande aktiviteter:
- Träna lite för omväxlings skull
- Sortera skåp och lådor
- Återerövra mitt digitala liv (min laptop är paj, alla foton på A:s dator, har inte koll på nåt längre)
- Sova
- Dricka kaffe på café
- Fixa svenskt medborgarskap till barnet
- Ansöka om australiensiskt medborgarskap till mig
- Skriva en artikel om den svenska hen-debatten
- Träffa kompisar
- Läsa en bok (tips mottages gärna)
Min första semesterdag gick åt till att åka och hämta min nya och sjukt snygga bil (obs: ej sprillans men ny för mig), få den kollad av mekaniker, handla kött i storpack på RG's Meats, ta hand om hängig liten tjej, torka upp spyor från hår (hennes och mitt) och soffa samt skicka maken till doktorn pga misstänkt bunion(!). Kan ju bara bli bättre.
Plötsligt har hon, helt på eget initiativ, börjat STÄDA UNDAN sina böcker och leksaker innan sängdags. Världens finaste unge. Man har alltså denna lilla PERSON i huset som tar sin tomma nappflaska på morgonen, traskar in i köket och ställer den på diskbänken, slänger smutstvätt i tvättkorgen och går och kastar blöjan i soporna efter att jag har bytt på henne. Helt vanligt. Hon är inte ens två liksom. Lika bra att hon börjar jobba på Donkens drive thru asap så man kan få lite extra klirr i hushållskassan.
Samtidigt-så himla himla liten. Pallar ej att bli hungrig. Skriker och blir som tokig om middagen så bara är fem minuter sen. Rutinjunkie och mammig som tusan, pappan blir ledsen ibland pga bara jag duger when in da house.
Lekplatser alltså, jag hatar dem. Liv går upp i spinn såklart och blir som tokig av lycka, men jag blir bara stressad pga av alla höga avsatser hon kan ramla ner ifrån samt de dumma äldre barnen som ej visar hänsyn. Det blir väl bättre när hon blir äldre kan jag tänka.
Mvh, Hönsmamman
Det jobbas och jobbas, gås på dagis och veckorna är ibland som ett töcken. Något man måste ta sig igenom för att ta sig fram till mållinjen: fredag eftermiddag och en oas av ledig tid framför sig. Jag försöker dock så gott jag kan att stanna upp, njuta av stunden och inte se veckorna som en transportsträcka. Ibland funkar det, ibland inte.
Det är höst i Sydney. La Nina har äntligen passerat och eftermiddagssol på Freshwater Beach kan vara något av det finaste jag vet.
Saknar Sverige och har ledsamt nog tvingats inse att det inte blir någon resa hem i juni. Ibland suger det gigantiska elefantballar att vara vuxen. Och förståndig. Och ekonomisk.
Min enda tröst är påsen med svenska ostbågar jag kom över på Nordic Fusion häromdagen. Skall intagas med andakt.
Det jobbas och jobbas, gås på dagis och veckorna är ibland som ett töcken. Något man måste ta sig igenom för att ta sig fram till mållinjen: fredag eftermiddag och en oas av ledig tid framför sig. Jag försöker dock så gott jag kan att stanna upp, njuta av stunden och inte se veckorna som en transportsträcka. Ibland funkar det, ibland inte.
Det är höst i Sydney. La Nina har äntligen passerat och eftermiddagssol på Freshwater Beach kan vara något av det finaste jag vet.
Saknar Sverige och har ledsamt nog tvingats inse att det inte blir någon resa hem i juni. Ibland suger det gigantiska elefantballar att vara vuxen. Och förståndig. Och ekonomisk.
Min enda tröst är påsen med svenska ostbågar jag kom över på Nordic Fusion häromdagen. Skall intagas med andakt.
Första helgen sedan jul som vi inte har några planer eller måsten. Kan ej beskriva hur fantastiskt det känns.
Älskar uteplatsen men nu blir det inga fler projekt på minst tre månader. Vi måste få hänga lite som en hel familj ett tag. #ilandsproblem
Det händer i princip varje dag. Jag gör en rostmacka till Liv, brer på smör och Vegemite (hon älskar skiten) och sedan slickar jag mig på fingrarna. Och ryser av obehag. Fy fasiken vad äckligt det är. Kommer aldrig att vänja mig. Dottern är däremot en riktig Aussie och skulle säkerligen kunna äta den bruna, jästdoftande massan med sked.
Hur sorgligt det var när morföräldrarna åkte i måndags orkar jag ej prata om. The GUILT!
Men jag kan däremot berätta om hur rosenrasande jag är på min idiotfrisör som precis när klippningen i princip var avslutad tar saxen och "trimmar" mitt stackars ganska utväxta bebishår (det som ramlade av efter amning etc) precis där jag har min bena. Så nu har jag en två korta testar på vardera sidan av min mittbena. Ser för jävligt ut, och pga tunt och flygigt hår går de inte att gömma undan. Aja, lär väl bara ta en åtta månader att växa ut. Minst. Får man skjuta frisörer?
Vad är er värsta frisörhistoria? Jag har en kompis som skulle klippa en kort, cool frisyr och kom hem och såg ut som Ingela Nylund-Watz. Men det växte ju ut det också.
Vi sitter i bilen, jag i baksätet bredvid Liv. Hon är trött men extremt uppspelt efter att ha fått springa på en helt öde strand och bada i långgrunt vatten.
För ungefär hundrafemtionde gången säger jag "Kan du säga mamma?", varpå hon nickar med eftertryck och säger "MAMMA".
Förvånad, och inte så lite exalterad, utbrister jag "Va, sade du mamma?" och det lilla barnet nickar återigen med eftertryck och säger "mamma mamma mamma mamma mamma mamma".
Alla i bilen skrattar, jag glädjegråter en skvätt och Liv somnar tvärt av utmattning.
Det var en mycket fin liten stund.
Den här lilla tjejen kan så mycket mer än vad hon ger sken av.
Helt plötsligt händer det massor på en gång, värsta utvecklingssprånget. Hon har länge sagt hej, bye och ibland pappa (aldrig mamma, det är tacken liksom) men hennes första riktiga ord blev shoes. Natten efter att hon börjat säga shoes så vaknade hon klockan tre och gastade om sina himla shoes. Och varje gång hon pekar på sina rödprickiga Adidas och säger shoes så svarar jag "ja, jättefina SKOR", varpå hon tittar på mig som om jag är dum i huvudet och säger tydligt och långsamt "SOOSH". Så sjukt gulligt att jag nästan avlider.
Hon går också och pussar folk godnatt på beställning och älskar plötsligt havet och stranden från att tidigare ha vägrat lämna filten.
Vi är på minisemester i Shoal Bay med både mor- och farföräldrar.
Morföräldrarna är *något* mer exalterade över vårt 20-månaders underverk till dotter än farföräldrarna som träffar henne minst en gång i veckan. Det är lite 'George's worlds colliding' över det hela, och en del språkförbistringar eftersom mina föräldrar tycker att det blir jobbigt att prata engelska hela tiden, men helt ok på det stora hela.
Det är i vilket fall lovely att ha andra vuxna med sig som gladeligen passar Liv så att jag och Andy kan gå och äta lunch tillsammans eller åka på stranden utan att hela tiden behöva hindra den lilla dåren till dotter från att springa rakt ut i meterhöga vågor och starka underströmmar.
Bilden är ej redigerad, det såg ut exakt så. Som billig hötorgskonst fast på riktigt.
Fixade en sänggavel med hjälp av spånplatta, gamla täcken och en bit grafitgrått gardintyg. Dagen till ära har jag dessutom bäddat med sprillans nya lakan samt filt från mitt älskade Ikea.
Jag är en påslakansfetischist av oproportionerliga mått. Har väl cirka 10 olika set och måste ändå hela tiden stoppa mig själv från att köpa fler.
Renbäddat med snygga lakan är vardagslyx i sin renaste form och jag älskart. Bäddar rent minst en gång i veckan och njuter lika mycket varje gång av att krypa ner i sängen.
Slut på husmorsinlägg.
Ligger på en madrass på golvet i Livs rum och lyssnar på hennes gnyende, väsande andetag. A tycker att det är overkill men jag sover alltid i hennes rum när hon är sjuk. För det går inte att ha henne i vår säng, hon kan helt enkelt inte sova med oss. Gillar väl sitt eget space kan man tänka.
Jag har ett ganska så problematiskt förhållande till det här med barnets sjukdom. Fixar det liksom inte. Jag som i alla andra lägen är lugn, saklig, och inte det minsta hypokondrisk blir alldeles stressad och uppriven när hon är sjuk. Bästa T sade att det nog beror på att jag själv varit så nära döden, och det ligger nog mycket i det.
I alla fall, nu håller vi tummarna för en lugn natt, utan krupp.
I morgon bitti kommer en städerska som ska putsa och feja i fyra timmar (superlyx, svart arbetskraft) för på måndag morgon landar mina föräldrar i Sydney. För alla vet ju att man måste ha ett skinande rent hem när ens arma moder kommer på besök.
