Och aldrig skola de mötas...

Vi bråkar sällan jag och han. Men när vi gör det är det aldrig skrik, elaka ord eller smäll i dörrar. Höjda röster med irriterat tonfall och silent treatments är vår melodi.

I dag var vi oense om vårt framtida boende. För vi kan ju inte bo kvar hos hans föräldrar hur länge som helst.

Detta vill jag ha: Ett Hem. En plats som bara är min och hans (och bankens) där jag kan slå mig till ro, måla om, sätta upp tavlor på väggarna (det är inte tillåtet när man hyr lägga här), och veta att här stannar Jag så länge Jag vill. Det räcker med två rum och kök och en uteplats, gärna två badrum, behövs ingen utsikt bara jag får trägolv i stället för heltäckningsmatta (they loooove their carpets in Oz) och en diskmaskin. Vill kunna gå omkring naken när andan faller på, ha saker i Mitt kylskåp som Jag tycker om och kunna ha vänner över på en bbq i trädgården.

Detta vill han ha: Ett boende som är en investering för framtiden, helst inte en lägenhet utan ett hus (tell him he's DREAMING), gärna en renovator's dream och bo i ett skithål i fem år innan han renoverar bara han tjänar en slant på det i slutändan. Han kan också tänka sig att köpa en lägenhet som vi inte ska bo i och hyra ut den och själv hyra en annan för att tjäna pengar på det, eller varför inte köpa något som är lite för dyrt och hyra ut ett rum till en okänd människa? Han kan möjligtvis tänka sig att bo i lägenhet bara den har ocean views ELLER grym location.

Vi tycker inte likadant om någonting när det handlar om boende. Och vi är båda sjukt envisa och viljestarka. Så då fattar ni att det blev tyst i bilen på vägen hem från Liverpool där vi kollat på bil åt mig i eftermiddags.

Knäpptyst.

Den som är tyst längst vinner.