Wednesday, July 11, 2007

Sunny Wednesday Sob Story

Regnet har äntligen upphört att vräka ned över Sydney. När jag vaknade i morse sken solen in igenom de vita plåtpersiennerna och gjorde det lite lättare att stiga upp. Vi går mot ljusare tider, dagarna blir längre och om bara ett par månader så är det vår. Våren är min favoritårstid i Australien. Hög och klar luft, soliga dagar med den blåaste av alla himlar och aldrig för varmt. Nätterna är fortfarande svala och jag sover bra. Mitt i sommaren, när termometern ofta letar sig upp till 35-40 grader och luftfuktigheten är som ett våtvarmt omslag, vill jag bara dö. Då är det för varmt för att jobba och leva.

Har frossat i Sveriges Radios podcasts den senaste tiden, och på bussen tidigare i dag så lyssnade jag på Linda Olssons sommarprat från förra året. Linda Olsson har skrivit boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger, hon är bosatt på Nya Zeeland och sätter ord på alla de tankar och känslor som jag allt som oftast stänger inom mig. Hon berättar om sin definition av längtan och om hur den skiljer sig från saknad.

Jag lyssnar med slutna ögon på den fullsatta bussen och magen knyter ihop sig samtidigt som tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag drar upp huvan för att skyla mig och fortsätter lyssna.

Det är just en sådan dag i dag. En melankolisk hemlängtedag. En dag där jag är obekväm i min situation och inte känner mig hemma någonstans. Jag har ingen historia i det här landet. Det finns ingen här som känt mig längre än tre år. Visst har jag nya vänner här, men inga gamla vänner.

Det känns tomt.

2 comments:

Anonymous said...

Det är synd om människorna, som Strindberg skrev. Shit, det är inte lätt att vara vuxen. Lyft på hakan. Det är bara en sån dag.
Det blir bättre.

CECILIA said...

Tack. Det känns redan bättre. Och du har rätt, det är fan inte lätt att vara vuxen ibland.