What goes around comes around

Ryan Adams mina vänner.

Ryan Adams.

Numera nykter men lika briljant som alltid. Annorlunda mot förr, men fullkomlig.

Han tar mig tillbaka till en tid då jag befann mig i ett destruktivt förhållande med en kille som gjorde allt han kunde för att få mig att känna mig så liten och värdelös som möjligt. Manipulativ och i total avsaknad av självinsikt fick han mig att tappa tron på mig själv och på världen omkring mig. Mannen led av den värsta sortens hybris, den sort som är bortom all bot och bättring. Den sorten som är kronisk.

Ni vet kanske hur det är, man ser tillbaka på hela debaklet och fattar inte hur man kunde. Men just då, när man är mitt uppe i det, så är man blind. I alla fall så var jag det. Helt blind. Förutom vad det gällde hans onormalt små händer och hans begynnande kulmage. De såg jag med knivskarp skärpa hela tiden.

Nåväl. Det var då och nu är nu. Jag har flyttat till Sydney och han bor i en liten jävla håla i mellansverige. Och jag kommer aldrig att ge upp tron på att allt man gör kommer tillbaka till en på ett eller annat sätt. Ont såväl som gott.

Men han gav mig Ryan. Och det tackar jag honom för.

ps: Han skrev även en låt till mig. Eller påstod att han skrivit en låt till mig. Han sjöng in den och allt. Några månader senare fick jag veta att det inte alls var han som skrivit den. Jag var inte det minsta förvånad. Men det är en helt annan historia.