Två till anökningar

har jag skickat ut i cyberspace. Ytterligare två par kritiskt granskande ögon som med 99% säkerhet kommer att tänka "varför i h-e skulle vi anställa en journalist som inte har engelska som modersmål och som helt saknar yrkeserfarenhet i Australien när vi har 27 andra sökanden som är lika kompetenta och dessutom aussies?"

Jag vet att de kommer att tänka så. Men fan vad jag är envis som inte ger upp hoppet. Envis som synden. That's me.

Plötsligt händer det, jag måste tro på det. Tro på att någon snart kommer att fatta hur grym jag är och vad de går miste om när de inte anställer mig.