Det blir aldrig som man tänkt sig

I morgon är det den 17 mars. Dagen då mina föräldrar för första gången kommer till Australien på besök. Lägenheten skulle vara klar, vi skulle vara inflyttade och uppackade. Men så blev det inte. Anledningen är våra trångsynta jubelidioter till grannar som inte vill låta oss slå ut en vägg i köket som inte är bärande. Jag kan tyvärr inte gå in närmare på detta just nu, måste tänka på blodtrycket. Man är ju ingen ungdom längre.

I alla fall. I morgon landar de efter 34 timmar på resande fot. Och som jag längtar. Jag längtar efter att få visa dem allt jag älskar med Sydney så att de kan förstå på riktigt varför det inte var speciellt svårt för mig att bryta upp från mitt liv hemma i Sverige och flytta hit. Jag ska visa dem soluppgången över Sydney Harbour med rosa himmel och vit dimma som svävar över vattenytan. Jag ska visa dem stränderna, storstan, Chinatown, regnskogen, spindlarna och våra possums som bråkar och fräser åt varandra på hustaket på kvällarna. Kontrasterna som gör att Sydney är mitt favoritplats i världen. Det första ställe där jag känner mig hemma på riktigt.