Räkmacka no more

Ok. Allvar nu. Jag visar egentligen aldrig känslor här på bloggen. De som känner mig irl vet att jag är en mycket tillknäppt person.

För det är så att även en född optimist tappar sugen ibland. En tisdagseftermiddag för drygt två veckor sedan fick jag ett samtal jag väntat på sedan jag flyttade till Australien. Samtalet var från en nyhetsredaktion på landets andra största TVkanal och de ville att jag skulle komma på intervju för ett jobb jag sökt. Helt ofattbart, plötsligt såg framtiden ljusare ut, mina steg kändes lättare och mitt leende satt inte längre lika förbannat långt inne. Det blev fyra dagars ångestladdad build-up till intervjun och jag föll platt. Blev så sjukt jävla nervös, orden stockade sig i halsen, varför ska vi anställa just dig sade de och jag stammade fram något ointelligent till svar.

Men för mig är glaset i princip alltid halvfullt och allra längst inne tänkte jag att det kanske inte gjorde så mycket att jag presterade dåligt på intervjun. De kanske gillade mig ändå och de luckor som intervjun lämnade kunde de fylla bara genom att kolla på min cv och mitt showreel.

Fel. Jättefel. I måndags kom samtalet: "You came a close second but unfortunately for you someone with outstanding skills applied as well and we hired that person". Blablablablabla.

Och jag som redan, i mitt huvud, haft det stora nöjet att säga upp mig från mitt jävla skitjobb, kvitterat ut passerkortet och parkeringstillståndet på mitt nya jobb samt valt lösenord till mitt nya användarnamn.

Rock fucking bottom. Nu är jag förlamad. Fångad i ett huslån med skyhöga amorteringar och ett jobb som jag avskyr såsom jag aldrig avskytt något annat.

Där är jag nu. Och lyssnar på Dolly Parton. Det hjälper föga.