Thursday, October 9, 2008

RE: Din "debattartikel"

Kära Katrin,

jag har med spänning och förfäran följt din och Alex separation (mest på betald arbetstid när de andra tar rökpaus och jag tycker att jag också förtjänar en rast fast jag inte röker), och i början trodde jag att det var ett slags sjukt och enormt skruvat PR-trick. Jag bevisades ganska snabbt av motsatsen. Jag ska erkänna att jag under en tid faktiskt till och med närde ett litet hopp att ni skulle bli tillsammans igen.

Nu blev det ju inte så, Alex blev ihop med Hanna Widéns lillasyrra och du Katrin drog till Turkiet och annonserade om lägenhetsbyte på din blogg.

Anyway, skit i det. Anledningen till att jag skriver till dig är att jag i dag läste din debattartikel (och don't even get me started on hur fan den där blaskans redaktörer ens kan våga titta folk i ögonen när de lämnat tidningen till tryck och går och sätter sig på ettans buss för att åka hem. Om det där är en debattartikel så har jag en framtid som nanofysiker ) i Expressen, och fick en liten tanke.

Kan det möjligen vara så att ni båda, eller kanske bara en av er, var alldeles för själviska? Att ni satte era karriärer och viljan att synas och höras mest framför varandra? Att ni trodde att det är kvalitetstid som räknas i ett förhållande och inte kvantitetstid? Att det räcker att man drar iväg på en lyxig semester ihop eller käkar middag på Riche ett par gånger i veckan? Gudarna ska veta att jag definitivt inte är någon expert på förhållanden, men så mycket har jag lärt mig att om ett förhållande ska fungera så måste man tänka "vi" och inte "jag". På ont och gott.

Jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag skäms för att jag spenderat tio minuter på att skriva det här brevet till dig, men jag blev bara så oerhört trött när jag läste din "debattartikel". Trött på den bristande självinsikten som lyser igenom mellan raderna och trött på bittra floskler som:

"Självklart finns det förhållanden som inte spricker. Men det är inga lyckliga förhållanden, utan förhållanden som präglas av bitterhet, tjafs och sexlöshet."
"Elden slocknar i de allra mest perfekta förhållanden. Orsaken behöver verkligen inte vara ett drama. För börjar elden att avta är det lika bra att ta en bytta vatten och släcka den lilla lågan."
"Sex är svårt. Sex måste man jobba för och det pallar man ofta inte och då är slutet nära. Fast även om man jobbar för sexet så blir det trist och enformigt till slut."

Jag kan lägga till en alldeles egenkomponerad floskel där:
"Det är inte alltid så jävla roligt att vara i ett förhållande, och det är lätt all glamorisera livet man hade som singel när det är som värst. Men det finns inte mycket som överträffar känslan av att ha gått igenom en kris tillsammans och kommit ur den starkare än någonsin."

Det var allt. Lycka till med nya liv som smal och hoppas att din nya kille, den personlige tränaren, inte blev skrämd av din "debattartikel". Vem vet, han kanske är lika dum som jag och tror på livslång kärlek?

Vänliga hälsningar,

Cecilia

PS: Ja, jag är fortfarande sjukskriven. Uttråkad till döds. DS.

2 comments:

Helen said...

Leve kärleken! Och vem är väl hon att bestämma ingredienserna i ett "lyckligt förhållande". Bittert räcker inte långt, när man vill frånta andra "lycka" bara för att man själv inte är kapabel att hålla kvar sin. / h (om möjligt också en aning uttråkad)

jennybd said...

Cecilia - din tristess går nära nog att ta på :-)

Kram JBD