Tuesday, May 4, 2010

Fläskpadda

Det här med att bli tjock och få gravidmage är, inte helt otippat, not my thing kan jag meddela. Just nu gravid i sjunde månaden och får panik över låren som jäser och gnider sig mot varandra när jag går, preggofejset som tittar tillbaka när jag speglar mig på morgonen, brösten som är större än ever och ständigt i vägen samt det där extra ryggfettet som jag inte för mitt liv kan förstå vad det ska vara bra för. +11 pannor sedan innan jag blev med barn och statistiken säger att det ska bli 5 till innan Gertrud ser dagens ljus för första gången.

Precis som Katrin dör jag nästan av längtan efter att få banta, träna, trimma och dricka proteinshakes. Har jag tur försvinner 8-10 kg vid förlossningen och sedan har jag i bästa fall cirka 7 kg att ta tag i. Tur att jag gillar utmaningar. Dagdrömmer om att få träna och ta ut mig tills jag nästan spyr. Adrenalinkicken efteråt. Jag kan inte ens powerwalka längre för jag får galna sammandragningar.

Hur fixade ni att bli fläskpaddor under era graviditeter? Några tips? Och säg inte "passa på och njut" för det kan jag inte. Gravid eller ej, jag hatar att vara tjock.

16 comments:

Karin said...

Åh, det gäller bara att ha rätt inställning - så fort du känner lite tjockisångest så tar du en macka/kaka/chokladbit/whatever du har i närheten och så mår du lite bättre ett tag. Och då blir ju dessutom utmaningen att gå ned alla kilon så mycket större sedan!

Ärligt talat, bit ihop, undvik speglar och gläd dig åt att det är höst i Australien - du kommer att vara i topptrim lagom till bikinisäsongen igen!

E said...

Visst kan man känna sig klumpig när man är gravid. Men tänker man på allt annat som kan hända så framstår ändå just det som ringa problem. Försök att acceptera situationen som den är nu, är ju trots allt inte så långt kvar.

Biologiskt får man ju övervikten för att kunna föda och ge sitt barn mat. Om nu det kan hjälpa dina tankar!!

Anonymous said...

Jag gick upp 19 kilo totalt. Jag gick ner alla plus två till. Amningen och barnvagnspromenaderna gjorde hela jobbet, för det försvann bara 5 vid förlossningen. Jag tyckte ibland att det var drygt men försökte intala mig att alla säger att man tappar allt bara man äter bra igen och motionerar. Och det stämde ju. Så tro på det och tänk att det finns gott om tid att vara smal igen sen. Och nöjd med att du varit tjock och inte är det längre : ). Ulrica

Anonymous said...

Det var lättare med andra graviditeten för då njöt jag av tanken på hur fantastiskt smal jag skulle känna mig när bebben väl var ute. Det trots att flera av kilona fanns kvar. Tyvätt så försvinner den känslan efter ett tag så vill man undvika smällen så gäller det att gå ner snabbt.

Men sen så är det faktiskt så att prioriteringarna ändras när gullungen anlänt. Mjukmagen är Eskils favorit så för "hans skull" så behåller jag den ett tag.
Kram på dig!

CECILIA said...

Karin - du har rätt, min tajming är ju eminent vad gäller den australiensiska bikinisäsongen *tänker positivt*

E - Jag ser inte riktigt hur det ena måste utesluta det andra. Oron över "allt annat som kan hända" är ständigt närvarande och självklart på ett helt annat plan än tjockisångesten. Den oron är svårare att prata om dessutom, eftersom den känns mer verklig då. Och att graviditeten hittils varit komplikationsfri är såklart oerhört positivt, men jag hatar ändå att känna mig som en fläskpadda.

Ulrica - Jag sätter allt hopp till amning och powerwalking med barnvagnen. Samt till den PT jag kommer att anlita 6 veckor efter födseln;-)

Jennie - Jag vet att perspektiven kommer att förändras och prioriteringarna skiftas, och tur är väl det. Ser faktiskt fram emot det, har varit ego i hela mitt liv, definitivt dags för förändring!

E said...

Så länge man har magen och bebisen i så känns det i alla fall bättre än sen efter förlossningen när det bara dallrar ;-)

Amanda said...

Klart det inte är kul att bli en fettpärla.
Nine month's on, nine months off är det som gäller. Men -7 är ju en baggis. Fast magen kan vara sladdertom otippat länge. Men det fixar sig! Snart är du en småtrött, jagad, lycklig och senig yummy mummy ska du se.

Man blir ashungrig av att amma så gå inte på att det alltid hjälper till med nedgången. Blir det dessutom snitt kan du inte direkt motionera effektivt på ett tag heller.

Gick bara upp 11 totalt (ett kilo i veckan sista sex veckorna) men då fick jag tidigt & hade normalt/gränsen till mulligt BMI innan. Tyvärr sväller ni stackars slankisar ofta upp så innihelvette myket mer eftersom ni börjar lite mer svultna och suger upp energin som svampar när ni "tvingas" av preggokroppen att börja käka "mer normalt" (= som en grovarbetare, haha). Syns ju så himla mycket mer i era ansikten, på armar osv också. Det är bara att beklaga.
Tvärt om med överviktiga. Det är ju t o m vanligt att större blivade mammor går ner lite i början av graviditeten eftersom matvanorna liksom "normaliseras"/blir "sundare".
Kroppen vet.

Promenera lugnare och ta täta pauser. Simma? (Få inte UVI bara.) Ha a-l-l-t-i-d snygga kläder.
Käka inte för mycket frukt i tron att det är "nyttigare" snask. Se till att du är jävligt snygg i håret/sminket/smyckena (frossa i smycken! Snart kan du inte ha accessoarer på ett par år, dom sliter Gertrud av och sväljer direkt) så känns det liiite bättre. Håll ut!

Amanda said...

Oj. Förlåt. Nästa gång ska jag skriva en rättstavad komentar.
Och försöka skriva lite längre också.

(Överengagerad, moi?)

CECILIA said...

E - Sladdermagen ska nog inte bli något långvarigt problem, vad jag förstår så är ekvationen ganska enkel: Ju mer magmuskler och kroppsfett innan graviditet desto mindre daller efter graviditet;-)

CECILIA said...

Amanda - Min plan är nine months on 3 months off, men så är ju jag en optimist av stora mått också. Du gick ju verkligen inte upp så mycket, kom Felix i vecka 30? Du har helt rätt i att det trots allt inte går att hålla på att nagelfara och jämföra kilon, det beror ju mycket på vilket bmi man hade innan etc. När man som jag tränade massor och i princip inte åt några kolhydrater alls, så är det klart att jag går upp mer än någon som har högre bmi och kanske bara vardagsmotionerar. För det går inte att träna lika hårt som preggo, och alla vet ju att man måste äta kolhydrater för att kunna bygga en bebis, även om det är långsamma och hälsosamma sådana...

Du har också rätt i det där med att ALLTID klä sig snyggt och skita i frukten. Frukt ÄR verkligen godis. Kan knappt promenera längre pga sammandragningar, men simmar och det känns bra. Går på yoga också men det är ju inte direkt träning.

Med (förhoppningsvis) 10 veckor kvar så biter jag ihop och härdar ut. Tror faktiskt att jag ska skita i att väga mig nu till vecka 38 eftersom det är nu man börjar samla på sig en massa vätska vilket jag varit förskonad från hittills.

Det är kul att du är engagerad, gillart! Och det är så intressant att se alla olika reaktioner man får på detta ämne, vissa tycker att man är jordens ytligaste och helt dum i huvudet som överhuvudtaget bryr sig om en så värdslig sak som vikt när man befinner sig i det heligaste och kvinnligaste av alla tillstånd. Och andra är, som du, skönt mänskliga och sticker inte under stol med att det fan inte är kul att kroppen förändras bortom ens kontroll men att det naturligtvis inte betyder att man inte VILL vara gravid eller har alla de vanliga rädslorna för att barnet inte ska vara friskt etc...

Kram!

E said...

Oavsett tidigare BMI och träning är magen sladdrig ett tag, om än bara dagar efter förlossning. Jag lovar det ÄR ingen rolig känsla och plussa sen på lite baby blues på det och avslag så är du hemma. Hoppas allt går bra nu.

CECILIA said...

Vissa verkar ha svårt med optimister? Just sayin'...

CECILIA said...

Inspiration;-) http://jackieandi.blogspot.com/2010/04/magstatus.html

E said...

Har inte ett dugg svårt med optimister. Du kommer säkert med din målmedvetenhet att gå ner i vikt snabbt. Min intention har inte varit att vara pessimist men det känns kontraproduktivt att må dåligt över något som försvinner och som bara finns där en kort period.

Anonymous said...

Vill du ha lite fler kilotappartips, helt gratis? Såg att du nojar över gravidkroppen. Gjorde jag med första gången. Andra gången gav jag upp och släppte taget... Och ja, jag blev större andra gången. Å andra sidan tog jag tag i kilona tidigare. Här är mina empiriskt belagda tips (8 kilo förra gången med Sixten, 10 så här långt med Fred):
1, Vill du amma? Stressa inte igång någon banta/träna/inte äta kolhydrater direkt. Tat lugnt i fem, sex veckor tills amningen är etablerad. (Att fucka upp den vore ju kontraproduktivt).
2, Lyss int till dem som säger att det är farligt att gå ner i vikt medan man ammar. Det är det inte om man går ner långsamt. Men man får nog snällt hålla sig runt minus 500 gram i veckan. Inte mer.
3, Hoppa inte över kolhydrater om du ammar. De behövs, tro mig, snabba också. Ät fett för guds skull. Mejeriprodukter, nyttiga fetter. Och på tal om annat än fett - inte minst frukt. Godis säger du, men frukt hjälper till att hålla magen i trim och det behöver en stackars nyförlöst kvinna.
4, Ät ungefär lika mycket som du brukar göra när du inte ammar, och lite till. Så går du ner i vikt, garanterat.

CECILIA said...

Tack Lotta, låter grymt sunt och jag kommer definitivt att anamma dina råd. Det är ju självklart att man måste äta kolhydrater för att kunna producera bra mjölk, och fett har jag aldrig varit speciellt rädd för. Men man behöver ju inte sitta och trycka i sig en massa kakor och bullar hela dagarna heller. Och jag tror att det är bra att börja röra på sig, så fort man kan, om än det bara är korta barnvagnspromenader. Och vid enstaka tillfällen trots allt unna sig någon godsak, typ som dina chokladkolor med kondenserad mjölk-så galet goda:-) Kram