Friday, July 23, 2010

I morgon smäller det!

Eller inte. Var på kontroll i dag och läkaren meddelade sakligt att den här lilla tjejen kommer vi att få vänta på ett tag. Det fanns även vissa tecken på havandeskapsförgiftning så det blir återbesök på tisdag och sedan möjligtvis igångsättning.

Är det normalt att känna att man ångrar sig i det här läget? Att känna att man inte alls har någon lust att trycka ut en unge? Att tvingas bekämpa en överväldigande impuls att fråga om de inte bara kan söva ned en och plocka ut henne? Att den första tanke som slår en när man tänker på förlossning är: Villintevillintevillintevillinte?

För om det inte är normalt så är jag jävligt onormal.

3 comments:

karin said...

Jag vet inte riktigt hur jag halkat in på din blogg... men nu måste jag bara kommentera, jag vet precis hur du känner dig. Jag förväntade mig att min unge skulle komma för tidigt, som andra bebisar gjort i vår familj. Istället blev det igångsättning. Och jag, som varit orädd inför förlossningen i nio månader, blev plötsligt livrädd och rätt osugen på att bli mamma. Under början av förlossningen pratade vi om allt annat än bebisar: resor, goda middagar, j-pop, vad som helst. Men även om smärtan stundtals var jävlig blev förlossningen faktiskt en positiv upplevelse. Personalen var fantastisk, ungen lever och är frisk. Allt gick fint. Jag håller tummarna för dig också, det kan bli bra även om man inte är superladdad och positiv från början!

Amanda said...

Jävligt normalt.

Fråga dock om deras igångsättningsstatistik - här slutar hälften av igångsättningarna i akutsnitt och det är ju inget man vill välja om man kan undvika't.
Dom kan gå med på planerat om ni vill, så slipper du gå och bli nervös och trött.
Kram!

Helen said...

Är rätt säker på att du är helt normal Cecilia!!!
Tror att det kommer gå jättebra. Det är viktigt att berätta att det finns skitlätta förlossningar också!

Lycka till!!!!