Tuesday, August 24, 2010

Berättelsen om när Gertrud kom till världen eller om hur jag nästan strök med. Två gånger.


Detta är svårt att skriva om. Händelserna ligger fortfarande och flyter nära ytan, och jag har definitivt inte hunnit vare sig bearbeta eller riktigt förstå vidden av det som hände mig när Liv föddes och under veckorna efteråt. Vi tar det från början.

Första akten.

Tisdagen den 27 juli hade jag gått 4 dagar över tiden och åkte till Manly Hospital för en kontroll av min misstänkta havandeskapsförgiftning. Barnmorskan berättar att blodtrycket fortfarande var högt och lite senare när läkaren kom in frågade han hur jag ställde mig till att bli igångsatt samma kväll. Kontrollfreak och planeringsmänniska som jag är frågade jag om det möjligtvis kunde vänta till nästa dag, men det kunde det inte. Ok. Några djupa andetag, ett par telefonsamtal till den blivande barnafadern och ett plastarmband på armen senare var jag så illa tvungen att vänja mig vid tanken på att Gertrud skulle födas nästa dag och att inget skulle bli som vi tänkt oss. ”Det kommer med största sannolikhet att ta 12 timmar innan det börjar hända något”, sade barnmorskan som klockan 8 på kvällen applicerade medlet som skulle få bollen i rullning. ”Och beroende på hur det ser ut i morgon bitti så kommer läkaren att ta beslut om att ta hål på fosterhinnorna eller att sätta in värkstimulerande dropp.”

Eller hur. Två timmar senare hade jag värkar och 5 timmar senare gick vattnet. Värkarna var täta från början, max 1,5 minut mellan varje, förmodligen på grund av att processen inte var naturlig. Och, hata mig nu om ni vill, klart att det gjorde ont, men SÅ ont gjorde det inte. Under hela processen så fokuserade jag på att vänta med epiduralen tills det riktiga värkarbetet satte igång, så att jag hade det att ta till när det blev överjävligt. Ungefär enligt samma princip som när man väntar med att använda den varmaste vinterjackan tills det blir svinkallt, annars har man ju inget att ta till då. Under tiden räckte det med tennisbollen som Andy tryckte hårt hårt mot ryggslutet när värkarna kom, och med lustgasen. Framåt sextiden på morgonen bad jag att de skulle söka narkosläkaren eftersom jag visste att det kunde ta ett bra tag innan han kom. ”Ok, sa barnmorskan, ska bara kolla hur mycket du öppnat dig först.”

9,5cm.

9,5 freaking centimeter och jag väntade fortfarande på att det ”riktiga” värkarbetet skulle sätta igång. Min föraning om att jag har en freakishly hög smärttröskel besannades alltså. Barnmorskan var mäkta impad, och jag med såklart. Det hade jag aldrig trott att jag skulle vara så grym på det där med att föda barn. Ingen tid för ryggmärgsbedövning med andra ord, bara att ladda om och få ut ungen. Och ut kom hon. 3655 gram, 51 centimeter och gallskrikandes lades hon på mitt bröst och det hela kändes enormt märkligt och stort. Lättnaden över att hon var frisk, välskapt och vid liv överskuggade allt annat. Jag kan inte minnas att jag tyckte att hon var fin, allt jag såg när jag tittade ned var ett stort skrikande gap och ett litet huvud utan hår.

Andra akten.

Under tiden som den hala skrikande lilla människan låg på mitt bröst och försökte vänja sig vid den enorma chocken av att lämna den varma trygga magen för den kalla, lysrörsbelysta utsidan, skulle placentan ut. Och ja, jag vet vad det heter på svenska men i min bok är det kanske det vämjeligaste ordet i det svenska språket så jag tvärvägrar att använda det. Placenta it is. Det tog lång tid, men efter 1,5 timme så kom den.

Och det var då som helvetet bröt ut. Fast det förstod inte vi då, och tur var väl det. Det som hände under timmarna efteråt har jag endast mycket svaga minnen av, men med hjälp av A och personalen har jag lyckats pussla ihop bitarna. I vanliga fall när placentan kommit så ska livmodern dra ihop sig, och alla blodkärl automatiskt täppas till. Av någon anledning så gjorde inte min det. Från att ha haft A och två barnmorskor i rummet så är det plötsligt minst 10 personer runtomkring mig. Någon har tagit Liv och lagt henne i en sådan där liten plastlåda i ett hörn. Stämningen i rummet är sammanbiten och jag har inget minne av vad jag tänker på. Men jag minns med glasklar skärpa känslan av blodet som pumpade ur mig. Två personer, som senare skulle visa sig vara läkare, står på knä uppe på britsen jag ligger på och trycker frenetiskt på min mage. Det gör fruktansvärt ont. Någon ropar: ”I’ve measured it and she’s lost at least 2,5 litres”. När jag vaknar till ligger jag fortfarande i samma rum, klockan på den pärongröna väggen visar fem minuter över ett. Var de senaste timmarna tagit vägen vet jag inte, men i min ena hand sitter en kanyl med en blodröd slang som leder upp till en påse med blod. Den första av fyra blodtransfusioner jag skulle komma att få under det kommande dygnet. O+. I min andra hand sitter ytterligare en kanyl, genom den kommer någon slags vätskeersättning. A sitter bredvid sängen, Liv ligger fortfarande i den lilla plastlådan inlindad i den rosablårandiga sjukhusfilten. Jag är törstig men får inte dricka, hungrig men får inte äta. De väntar fortfarande på att läget ska stabiliseras, och gör det inte det måste de ta mig till operation. Vad det var för operation förstod jag inte då, men senare fick jag veta att den sista utvägen om livmodern inte drar ihop sig är att operera bort den.

Kanske var det självbevarelsedrift, kanske en försvarsmekanism, men vi förstod i det läget fortfarande inte hur kritiskt mitt tillstånd var. I stället så pratar vi om hur konstigt det är att de inte vägt och mätt henne än. Just då kändes det livsviktigt att få veta exakt hur stor hon var. En märkbart stressad barnmorska uppfyller vår önskan och lägger ungen på vågen. Sedan går Andy till mitt rum på salen och vilar i några timmar. Det minns inte jag.

Klockan halv åtta på kvällen, 12 timmar efter Livs ankomst skjutsades jag äntligen till mitt rum. Jag hade då bara hållit i henne den korta stunden efter att hon kom ut. A fick tillåtelse att stanna med mig på sjukhuset den natten, något som normalt är absolut förbjudet på den här avdelningen. Vi sover båda stenhårt och drömlöst. Barnmorskorna tar hand om Liv, de kommer in var fjärde timme och lägger henne på mitt bröst.

Jag blev kvar på sjuhuset i 5 dagar. Debbie, en av alla de fantastiska barnmorskorna på avdelningen, var den som slutligen fick myntet att trilla ned för mig och A. Det var hon som fick oss att förstå vad som nästan höll på att hända morgonen den 28 juli. ”What happened to you is the most common reason for death during childbirth. Not only in the third world, but in developed countries, in Australia and even here at Manly Hospital. Someone was watching over you that day Cecilia, you were very, very lucky.”

Ridå.

Tredje akten.

Vi kommer hem. Jag är oerhört svag. Blir andfådd av att gå från sängen till toaletten. Lyckas för det mesta med att mota bort alla tankar på ”incidenten” och fokuserar på Liv istället. Världens finaste lilla tjej. A agerar gatekeeper och motar bort alla som vill komma och hälsa på. Jag orkar inte. Vi orkar inte. Måste få tid att lära känna vår nya familjemedlem.

En dryg vecka senare åker jag in på sjukhuset igen. Har smärtor i magen och vill få det kollat så att jag slipper oroa mig. Det visar sig att en bit av placentan är kvar, jag blir inlagd för ett ”rutiningrepp” nästa morgon. Jag skulle sövas, men operationen ska enligt läkaren gå snabbt och smärtfritt. Det känns märkligt att vara tillbaka på avdelningen, jag vågar knappt titta in i rummet där jag låg efter födseln. Liv stannar med mig och natten blir sömnlös, jag har aldrig blivit sövd och känner mig nervös.

Morgonen därpå rullas jag genom vindlande korridorer ned till operationssalen, det känns nästan löjligt att ligga där i sängen och bli skjutsad, det är ju inte direkt något fel på mina ben.

När jag återfår medvetandet på uppvaket meddelas det att allt gått bra och att jag kommer att tas upp på avdelningen om en stund. Lättnaden är enorm, det är inte förrän då jag inser hur spänd jag var inför operationen. Men då. Plötsligt, utan förvarning, känner jag hur det händer igen. Och den här gången är jag smärtsamt medveten om exakt vad som pågår. Jag störtblöder. Igen. Ropar på narkosköterskan. Det är normalt säger hon, jag säger att det är det inte alls det och uppmanar henne att ringa efter min läkare. Det som inte fick hända händer igen och paniken jag känner är obeskrivlig. Får senare berättat för mig att mitt blodtryck störtdykt till 40/30. Utan att jag vet hur befinner jag mig plötsligt i samma operationssal igen, känner hur jag lyfts över på britsen och får en mask över ansiktet samtidigt som jag uppmanas att andas djupt. Narkosläkaren stryker mig över håret och jag minns hur jag tar tag i hennes hand och upprepar, som ett mantra, ”I’ll be ok, I’ll be ok, I’ll be ok” samtidigt som hon håller min blick med sina isblå ögon.

Jag vaknar upp på intensivvårdsavdelningen till 4 par okända ögon med uppriktig oro i blicken. De berättar att allt gått enligt planen, men att faran inte är över. Jag kopplas upp till ett antal pipande maskiner och en sköterska befinner sig ständigt i rummet. Timmarna går och mitt tillstånd förbättras allteftersom tiden går. A är ensam hemma med Liv, matar henne med ersättning och jag får hjälp att pumpa så att jag ska kunna fortsätta amma. Efter 36 timmar på intensiven får jag komma tillbaka till avdelningen, till samma rum som efter förlossningen. Déja vu-känslan är total. Läkarna är nöjda med mitt tillstånd som sakta men säkert stabiliseras. Jag har fått ytterligare fyra blodtransfusioner och jag skämtar tappert om att jag knappt har något svenskt blod kvar i mig utan är mer Aussie än någonsin. Samtidigt så är jag livrädd, bokstavligt talat, och det känns som att jag går på tunn, tunn is.

I dag, fyra veckor efter att Liv kom till världen, har vi hunnit komma till ro hemma igen. Rädslan finns fortfarande där, rädslan att något ska gå fel igen, nu eller i framtiden om jag skulle ha turen att bli gravid en andra gång. Men glädjen över vår underbara lilla tjej överskuggar mörkret i vrårna och jag kan inte annat än konstatera att av alla de saker jag oroade mig för inför förlossningen så hände det som aldrig ens fanns i min tankevärld.

15 comments:

Jonas Peterson said...

Holy.

Fuck.

Anonymous said...

Jesus!!!

A och A said...

Cecilia. Skönt att du mår ok igen. Det kommer säkert att ta ett tag att bearbeta. Vi hade ju också en skum förlossning, som ändå gick bra. Men jag funderade mycket på det där kejsarsnittet i efterhand. Hade vi befunnit oss i ett fattigt land, eller om jag hade fött för 50 år sen hade förmodligen varken jag eller Sture levt.

Jag tycker att det är så fint att hon heter Liv; för nog verkar ni verkligen vilja leva i er familj.

Bra gjort! Att föda barn är inget man gör i förbifarten. Ta hand om er!

Helen said...

OMG Cecilia!!

Ta hand om dig, var rädd om dig. Fint att du mår bättre. Lilla Liv är fantastsikt söt <3
Kram från Umeå

Andreas & Jennie said...

Åh vännen! Hittar inga ord. Har funderat över om det varit något då det varit så tyst men kunde i min vildaste fantasi inte tro detta. Tänk att det är så att man ALDRIG kan vara förberdd på livet. Det spelar ingen roll hur förberedd man är. Underbart att höra från dig i alla fall och vilken underbart vacker dotter ni har. Ta hand om varandra! Saknar dig...

Anonymous said...

Gråter!!! Saknar dig så att det gör ont i hela själen och hjärtat! Tack och lov att ni tre finns! Längtar tills i morgon!

Cecilia B said...

Oh sht.... alltså jag visste att jag inte skulle läsa men nu är det för sent. Sitter på jobbet i Crows Nest och tårarna rinner nedför kinderna, herregud Cecilia, vilken story! Jag ska själv föda på Manly Hospital om circa 6 veckor och din berättelse tillsammans med gårkvällens "parent education class" gör det hela väldigt verkligt... Herregud, vem bryr sig om kunden vill ha nya ritningar "before the end of the day", inte jag!! Skulle vilja trycka på "översätt" knappen och skicka din berättelse till min man och sedan sätta mig på Little Manly Beach cafe...

Liv ser alldeles underbar ut och jag förstår att hon överskuggar allt annat. Stort grattis och bra jobbat! Solen skiner och det är en underbar dag i Sydney!

Cissi

Erik F said...

Fy f-n vilken resa. Aj aj aj!

Nu hoppas jag att ni får en lugn och fin vår och sommar här i Sydney!

Rebecca said...

herregud, så otäckt! Och så nära när man själv sitter här med en nyföding. Nyttigt att påminnas om hur lyckligt lottad jag är som klarat det relativt enkelt, två gånger.

Tack för att du berättade, det var en stark läsupplevelse <3

Amanda said...

Gumman!
Nu har varit superstarka.
Japp, det är en helt oförutsägbar process på många sätt. "Typ det farligaste man kan göra" som min befriande ärliga förlossningsläkare sa.

Hoppas du mår bättre av att skriva av dig. Har tänkt på er.

Nu är det uppåt och framåt som gäller!

anydaynow said...

herregud vilken resa. fantastiskt att allt gick vägen.

Em said...

Men OJ!!!
Vad skönt att höra att du är välbehållen efter allt!
Shit vad mycket som kan hända under en förlossning, min var hemsk på en massa sätt och vis, men inte behövde jag se döden rakt i vitögat!
Hoppas att du nu får tid att hämta dig lite och att njuta av er lilla fina gosis.
Kram

Sigge said...

Herre gud!! Kan inte tro vad jag läser... men är jättelättad att det gått bra till slut.

Grattis till superfina Liv och hälsa A.!!!

Jonas said...

Sigge är alltså Jonas.R

Anna - Swaussie said...

Skönt att allt gick bra till slut och att både du och supersöta Liv mår bra.

//En återkommande läsare