Monday, November 8, 2010

I love the smell of a news desk in the morning


Alltså jag VET att det är skottpengar på att göra vad jag gjorde, lämna er med en cliffhanger och sedan inte blogga på två veckor. Verkligen inte ok.

Anyway. Ni som läst den här bloggen ett tag kanske minns detta inlägg. Det är en text som pretty much i korthet kan illustrera mina idoga försök att ta mig in i journalistbranschen i Australien. Samma sak har upprepat sig gång på gång på gång. Det jag inte skrev om då är sorgen att inte få jobba med det som jag är allra bäst på. Jag skrev inte heller om tårarna, om alla de gånger jag fått ett nej kastat i ansiktet och kommit hem till A otröstlig. Jag skrev inte heller om saknaden, om känslan av att ha förlorat sin allra bästa vän. För det är vad mitt jobb i Sverige var för mig. Det var inget särskilt viktigt eller stort jobb, och jag var inte någon grävande journalist som gjorde stora livsavgörande och prisvinnande avslöjanden, men för mig betydde det så oerhört mycket. Framförallt för att jag älskade tempot och pulsen som det innebär att jobba med nyheter, deadlines var och är fortfarande min drog. Att jobba som nyhetsjournalist var aldrig ett jobb för mig. Inte ens när klockan ringde 03.00 på morgonen och jag var tvungen att släpa mig till jobbet i snöstorm. Det var mer som en hobby jag fick betalt för.

Jag visste precis vad jag gav upp när jag flyttade till Australien för nästan fyra år sedan. Jag visste också att det skulle bli tufft att få ett fast journalistjobb. Frilansjobb har jag aldrig haft problem med att få, tvärtom måste jag ofta tacka nej på grund av tidsbrist. Det jag inte visste var hur oerhört deprimerande det bitvis skulle vara, och hur tungt det skulle kännas at harva på med andra jobb där jag inte fått använda min journalistkompetens.

Men plötsligt händer det. Tydligen. För två veckor sedan fick jag en öppning att komma in och provjobba på samma ställe som i inlägget jag länkade till ovan. På deras webbredaktion. Det är inget fast jobb de har att erbjuda, utan timvikariat med helger och kvällar. Back to square one med andra ord, där jag startade hemma i Sverige för 8 år sedan. Det i sig har jag inga problem med, jag fattar ju själv att jag måste jobba mig upp, men det är den ekonomiska otryggheten jag inte känner mig bekväm med. Med en unge och ett huslån så är det inte helt lätt att "ta chansen" trots att detta kan vara min chans att hitta tillbaka till mitt yrkesjag och äntligen få känna mig hel. Man måste ju liksom äta också, åtminstone litegrann. Och det är viktigt att veta att man har jobb mer än två veckor framåt i tiden.

Efter den där måndagen när jag provjobbade blev det fler dagar, och det har varit balsam för själen att få vara en del av flödet och kaoset igen. Att inte hinna gå på toa, äta lunch framför datorn samtidigt som man skriver en artikel, sitta i redaktionsmöten och snacka toppar och rundisar. Att få gotta sig i Reuters, AP, AAP och AFP och få betalt för det. Att återfå en smula av mitt yrkesmässiga självförtroende och kunna sträcka lite extra på mig.

Så allt jag behöver nu är en donation. En hög stålar som kan sitta på banken som en trygghet ifall det skiter sig. En drömfond. En förverkligamigsjälvbuffert.

Anyone?

11 comments:

A och A said...

Härligt! Är man bra kommer man fram. Så är det bara. Snart sitter du i rutan och glänser igen. Dessvärre har jag inga pengar att bidra med. Men lite pepp har jag allt; Bra jobbat Cecilia!!!

Colombialiv said...

Grattis! Vad härligt. Ibland måste man hoppa i på djupa änden av bassängen och hoppas att man kan simma. Inget vågat - inget vunnet. Kör hårt!

Amanda said...

Fan vad underbart.

Det där med pengarna får man typ... förtränga lite på nåt sätt. (utan billigt boende hade vi aldrig fixat det och det är fortfarande ett dagligt grubbel men hey, man kan vara rik och "bo fint" på olika sätt)

Haren said...

Det löser sig! Bara gört!

Susanna said...

Lustigt! Jag har det där trygga fasta journalistjobbet, men drömmer om den lilla bebisen och Sydney ... Om jag vore i dina skor ändå! :-) LYCKA TILL!!! /Susanna på SVT Gävledala.

Cecilia B said...

Good things happen to good people! Det är jag övertygad om. Kör hårt och det kommer fixa sig. (Och satsa på $2million jackpot på Oz Lotto utifallatt... got to be in it to win it!)

Sofie said...

You go girl!

Annelicious said...

God dammit vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag må inte ha kämpat i 8 år, men gott och väl i 2 år hemma i Sverige. Jag tog skitjobb och skitskift för att över huvud taget komma någonstans och bli 'respekterad' bland kärringarna i mitt yrke. Ett halvår innan jag slutade låg jag på topp, jobben kastades åt mitt håll, jag kunde välja och vraka och hade en lön som var hel-löjlig.

När jag flyttade fick jag börja om från början. Trots att jag vet att jag är bra (bäst). Det var så kämpigt att jag tvivlade på mig själv och min egen förmåga. Men jag vet att jag är lika bra här som jag var i Sverige och börjar så smått komma på fötter.

Bla bla bla, tjöta tjöta tjöta. Jaja, jag vet hur det känns, om än i lite mindre skala. Lycka till, grymt jobbat!

jennybd said...

Ta chansen Cecilia, även om ni blir fattiga ett tag. Alltså, du vet ju att när du fått visa dem vad du går för ett tag kommer de aldrig släppa dig och sen ligger den journalistiska banan nyspolad för dig. Inte för att du har tur, utan för att du är begåvad.

Boel said...

Hej igen, glomde lamna min blogg adress i foregaende kommentaren.

http://mittlivioz.blogg.se/

/Boel

Space babe said...

Ojojoj, jag önskar verkligen att jag kände som du inför jobbet...

Håller iaf tummarna för att du blir kvar på det nya! Och förresten så håller jag på med att lära mig samma sak!