Sakernas tillstånd
Det har hänt något med mig.
Vissa kanske skulle kalla det gravt försenad föräldrainstinkt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.
Eller hur jag ska förhålla mig till det.
Sedan vi kom tillbaka från semestern i Sverige (semestern där jag fick tillbringa tre HELA veckor med mitt barn 24/7 för första gången sedan den 7 januari i år när hon var drygt fem månader gammal) så rivs hela min kropp upp av längt att få vara med henne JÄMT.
Eller åtminstone mer än vad jag får nu.
Det kan också vara så att detta är resultatet av att ha en väldigt kort mammaledighet (knappt fem månader i mitt fall) och att det nu, när hon nästan är 14 månader och en riktig liten person, kommer någon slags backlash och att det är därför det känns som att jag dör litegrann varje gång jag måste lämna henne på dagis.
Eller om jag ska vara helt uppriktig: Lämna henne.
I vilket fall som helst så brottas jag för närvarande med....ja vad ska jag säga. Livet? Verkligheten?
Ironin i att jag får drömjobbet (som jag suktat efter i FYRA långa år sedan jag flyttade hit permanent) vid en tidpunkt i mitt liv där jag inget hellre vill än att sitta i en sandlåda och hitta lyckan i min dotters ögon. Den går ju ingen förbi obemärkt direkt.
Det kan också vara så att detta är extra svårt att erkänna för en sådan som jag. En DRIVEN person, som ALLTID orkar, och ALDRIG klagar. Bit ihop och kämpa på liksom, det är ju jag det. En person som under många år satt karriären främst och inte känner sig HEL om hon inte får jobba som journalist.
Deltid är inget alternativ där jag jobbar nu. Jag frågade när jag blev erbjuden tjänsten, och det var blankt nej. Fördelen är att jag jobbar skift, ofta 6-14 och har då hela eftermiddagarna med kiddot. Eller ibland 13-21 och får då morgonmys och mycket häng innan jobbet.
Det var bara det. Är väl egentligen inte ute efter råd. Ville bara berätta hur det ligger till. Jag vill ju jobba, men inte så mycket som jag gör nu. Jag vill ha mer energi kvar till henne. Och A såklart. Jag vill inte heller vara hemmamamma på heltid.
Jag vill helt enkelt ha kakan kvar och äta den samtidigt.
Tankar kring det?
2 comments:
Jag trodde lösningen var att jobba hemifrån och blev
överlycklig när min chef gick med på det. Så nu jobbar jag kvällar och helger (och om jag har tur under dagen när den lille sover eller är upptagen med en ask sultanas) och har inte sett min man och mina vänner på månader känns det som.
Hoppas på att något slags kloningspiller snart blir tillgängligt på marknaden.
Men solen skiner på the Northern Beaches och snart
öppnar IKEA Tempe så livet är inte så tokigt ändå. ;-)
Svår grej det där. Och det är ju verkligen en balansgång. Att vilja ha två saker. Kanske finns det möjlighet längre fram att gå ner i arbetstid, jobba fyra dagar i vecka eller så. Ofta är ju en arbetsgivare mer flexibel med någon som redan jobbar där och de är nöjda med än när man nyanställer. Oftast i alla fall.
Post a Comment