My girl
Vi sitter i bilen, jag i baksätet bredvid Liv. Hon är trött men extremt uppspelt efter att ha fått springa på en helt öde strand och bada i långgrunt vatten.
För ungefär hundrafemtionde gången säger jag "Kan du säga mamma?", varpå hon nickar med eftertryck och säger "MAMMA".
Förvånad, och inte så lite exalterad, utbrister jag "Va, sade du mamma?" och det lilla barnet nickar återigen med eftertryck och säger "mamma mamma mamma mamma mamma mamma".
Alla i bilen skrattar, jag glädjegråter en skvätt och Liv somnar tvärt av utmattning.
Det var en mycket fin liten stund.
Den här lilla tjejen kan så mycket mer än vad hon ger sken av.
4 comments:
Men åh, om man kunde bevara såna ögonblick på något sätt.
Jag vet, tänk vad fint det vore. Att bara kunna teleportera sig tillbaka till de där fina stunderna. Får ofta lite panik över tiden och hur snabbt den går. Jag hade ju en liten bebis nyss, och plötsligt bor det en riktig människa i vårt hus som förstår vad man säger och vet vad hon vill.
Väldigt fint! Pratande små barn är det härligaste som finns!
Var är detta? Håller tummarna för någon gömd Sydney nära strand :-)
Post a Comment