Friday, March 7, 2014

Förlåt

Det var verkligen inte meningen att lämna er därhän och inte uppdatera på så många dagar, jag hade skrivit ett inlägg på min Bloggerapp dagen efter som inte publicerats.

Nu, såhär en vecka senare vågar jag nästan, men bara nästan, andas ut. Operationen gick enligt planerna, ingen större blödning och hittills inga komplikationer. Det hela är i princip ofattbart, jag kan inte förstå att jag, JAG, har två barn. Att jag är på andra sidan om denna förlossning, och är hemma från sjukhuset, levande, med mitt andra, friska och levande, barn. 

Själva snittet i sig var väl ingen jättetrevlig historia direkt, jag var fruktansvärt nervös och livrädd. Hade skyhögt blodtryck och feber innan operationen pga detta, vilket gjorde mig ännu mer stressad.

Men ungen skulle ju ut, så var det bara.

Ryggbedövningen gick efter omständigheterna bra, gjorde inte alls speciellt ont och jag kände ingenting när de började skära. Det jobbigaste var nog yrseln och trycket över bröstet av spinalbedövningen men narkosläkaren var helt fantastisk och höll mitt blodtryck på en jättebra och stabil nivå. Det sista jag sade till kirurgen innan han satte igång var: So one final guess, how big do you think he is? (Hela graviditeten hade han sagt normalstor) och han svarade självsäkert 3.5-3.6 kilo. Sedan satte han igång och plötsligt hörde jag ett gallskrik, det var bara huvudet som var ute men alla i rummet blev helt exalterade och sade åt mig att titta på honom, jag sade att det behövs inte, tack ändå, men de insisterade och plötsligt hade någon dragit ner draperiet och jag såg ett kletigt huvud med ett stort gallskrikande gap sticka ut ur min mage. Någon minut senare var han helt ute och gallskrikandet fortsatte i minst tio minuter, jag hör hur folk säger "Oh my God he's a big boy, that's not 3.6 kilos".

När de sedan vägde honom visade det sig att han vägde 4.2 kilo och var 55 cm lång. Jag kan för mitt liv inte fatta hur han fick plats pga magen inte alls var jättestor, snarare åt det mindre hållet om något.

Drabbades av alla tänkbara sidoeffekter under timmarna efter snittet, okontrollerbara skakningar så kraftiga att jag inte kunde hålla bebisen samt morfinklåda, dvs ett fruktansvärt kliande äver hela kroppen i cirka fem timmar efteråt. Men det är ju minor details i det stora hela.

Stannade på sjukhuset i fem dagar (praxis här efter snitt) och är nu äntligen hemma. Hemma med min fantastiskt fina lille Hugo och jag kan fortfarande inte tro att det är sant.

Status just nu är: inte speciellt ont i snittet (lite på höger sida bara) men tar det superlugnt, har ätit blodig biff, fransk brie samt druckit vin, förvivlan över stackars Liv som har jättesvårt att anpassa sig till detta nya liv (mer om det i ett separat inlägg), glädje att Hugo äter och sover som han ska (hade HELT glömt bort hur mycket nyfödingar sover, det är liksom hela tiden?) samt en gnutta rastlöshet och frustration över att inte kunna göra så mycket saker som jag vill.

Men ändå, glädjen och lättnaden är obeskrivlig. OBESKRIVLIG I tell ya, men det finns fortfarande en liten röst i bakhuvudet som viskar att jag inte ska ropa hej riktigt än.

4 comments:

S said...

Så himla underbart att allt gått bra! Håller tummarna att det fortsätter så!

karinistan said...

Liten tår i ögat! Han är jättefin och galet lik Liv. Glad att allt verkar ha gått bra, härligt att du blev en tvåbarnsmorsa. Lycka till! Kramar.

Amanda said...

Ha ha igenkänning! Nä, du kan ropa tvåbarnschock-de-luxe om ca 3 mån när adrenalinet tar slut. Bra jobbat, igen!!
P.S: Det ljusnar om ca 2-3 år. Den lyckan, allvarligt.

CECILIA said...

Tusen tack! Karin: visst är det fantastiskt, helt ofattbart. Lyckan!

Amanda: helt ärligt, dagdrömmer om när han är tre och Liv sex och vi kan börja LEVA igen. Resa osv. Vägen dit kommer att vara enormt givande, men bitvis förjävligt jobbig.