Den objudna gästen

Hon är som en gammal klasskompis man aldrig gillade. En av dem man bara var glad över att aldrig mer behöva träffa när skolavslutningen i nian var avklarad och hon skulle gå frisörlinjen och jag sam. Hon var den som använde upp all ens spray på gympan och lånade pengar att köpa negerbollar på kiosken med, men utan att betala tillbaka eller ens bjuda. Så går det ett tag, och mellan mötena så hinner jag nästan glömma hennes existens, jag låtsas inte om alla oförätter. Men så helt plötsligt en natt så ligger hon där bredvid mig i sängen igen.

Sömnlösheten.

"Tja, jaha, läget då? Vad gör du nuförtiden? Jaja, kul att ses men jag måste faktiskt rusa har lite bråttom serru." Jag försöker alltid skaka av mig henne snabbt, utan pardon. Men sociala antenner har aldrig varit hennes starka sida. Sömnlösheten kryper, utan att fråga, ner under mitt täcke. Klämmer stöddigt och överlägset in sig mellan mig och Andy. Under min hud kryper hon, in i mitt huvud. Jag har testat allt för att mota bort henne: djupandning, räkna får, knark, motion, mat, självsvält, grönt the, naturläkemedel, sex, alkohol, tempurkudde och skita i hela sovgrejen.

Det är vad jag gör nu. Låtsas som ingenting. Skiter i sovgrejen. Gick upp och satte mig vid datorn. Hon kan gott ligga kvar där under duntäcket bredvid min sovvarma kille som har världens vassaste knän. Hoppas att han sticker in dem i låren på henne, för det gör jävligt ont. Hoppas att han börjar snarka också, sådär så att hela sängen vibrerar. Det vore rätt åt henne.

Hon kommer bara när mitt huvud är fullt av tankar och stress. Hon gottar sig i min olycka och stannar många nätter på rad när jag är tyngd av ledsamhet och återhållna tårar. Men den här gången var det inte min olycka som lockade fram henne, utan min stress. Det är i och för sig en positiv stress jag lever i just nu, många bollar i luften (guuud vilken klyscha döda mig) men den kreativa processen i mitt huvud har ingen stoppknapp. Eller pausknapp. Den är som bandspelaren från helvetet-spelar skithögt av min värsta hatmusik samma låt omochomigen.

Jag har träffat Sömnlösheten tillräckligt ofta och i tillräckligt långa perioder för att förstå att hon faktiskt används som, och klassas av Amnesty, ett tortyrredskap.

Det var ett bra tag sedan vi sågs, jag och hon. Tre månader sedan sist. Jag har en känsla av att hon stannar ett tag den här gången.

(Det är ungefär såhär jag tänker mig att hon ser ut Sömnlösheten. Som Stora Morran. Förmodligen finns det ett nära släktskap.)