Neverendingstory

Och samtidigt som vi haft besök så har det vanliga livet rullat på. Ett liv där jag är så överjävligt less på att bo hos min killes föräldrar att jag vill ställa mig längst upp på toppen av ett berg och skrika, stampa med småfötterna och förmodligen också grina en skvätt. Vi får tillgång till lägenheten vi köpt nästa eller nästnästa vecka, precis lagom till jul då det ju är klart som fan att man inte kan få tag på en enda hantverkare som kan börja renovera åt oss. Dessutom så har de anala surkartarna som kommer att bli våra grannar sagt nej till vår ansökan att slå ut en vägg mellan köket och vardagsrummet vilket innebär att detta inte alls kommer att blir den drömlägenhet vi föreställt oss. Jag är på gränsen till att vilja sälja den och börja leta efter en annan men vet inte om jag har orken. Det tog oss 7 månader att hitta den här. Men i vilket fall som helst, nu när jag ändå är igång, så kommer det ändå att ta minst till slutet av januari, förmodligen ännu senare, innan vi kan flytta in i lägenheten.

Ggggaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och min killes syrra kommer hem från Singapore med man och 4 månader gamla son på onsdag och ska också bo här med oss och föräldrarna. Det känns som att jag blivit en karaktär i ett drama av Lars Norén. Fatta, jag är ensambarn. Ensambarn behöver space. Bebisar skriker på nätterna. Säkert mer ok när det är ens egna bebisar men inte när det är andras och särskilt inte när man måste upp och jobba.

Ggggaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dessutom så hatar jag mitt jobb. Old news jag vet, men det börjar närma sig bristningsgränsen nu. Måste söka andra jobb. Ska ägna all min lediga tid till det.

Joråsåatte, annars är det bra. Ingen har ju dött och ingen är sjuk. Alltid något att glädja sig åt. Man ska vara tacksam för det man har.