Funeral Blues

Efter en lång dag av renovering i lägenheten fastnade vi framför en tv-repris av Fyra bröllop och en begravning. Jag tyckte inte att den var bra förra gången jag såg den för typ 15 år sen och jag tyckte om möjligt ännu mindre om den nu. Men filmen påminde mig om en dikt av W.H. Auden som jag var helt besatt av när jag läste engelsk littvet.

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crêpe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.