Skate and Cry

Tapper som jag är har jag inte skrivit och beklagat mig så mycket över min brutna arm här på bloggen. Min filosofi är att ju mindre man gnäller och klagar över sådant som är jobbigt desto bättre. Ingen vill höra om ens krämpor och det blir ju inte direkt bättre av att man snackar om det.

Anyway, här kommer undantaget som bekräftar regeln.

Fanvadjagångrarattjagställdemigpåskateboardhelvetetdendärjävlanatten.

Jag har fortfarande ont ofta, mina fingrar på vänster hand domnar bort hela tiden, min rörlighet i axeln är väldigt begränsad och min sjukgymnast säger att jag förmodligen aldrig kommer att bli helt återställd. Och sedan läser jag detta som sista spiken i kistan:

"It may be a year or more before the swelling is down to a minimum, and the ache is gone. Even so, expect pain with weather changes for 1-3 years after the fracture. The shoulder may always look a little bigger, and have less motion than the normal shoulder."

Tur att man inte är en vänsterhänt kulstötare i alla fall.