Jag ser ljuset i slutet av tunneln

Kvällen före vår månadslånga jordenruntresa. Packa för fyra olika klimat, paniktvätta det sista, säkerhetskopiera datorn, tömma kamerornas minneskort, förbanna min stukade fot (från skateboardincedenten om ni minns) som blossat upp igen, ladda ny musik på iPoden, rensa kylen, köra hem bilen till Andys syrra, stressa över att man har glömt något, inse att man inte hinner åka och träna och bli sur över det, fundera på hur man säkrast ska transportera farmor Leilas diamant till mamma juveleraren i Sverige, boka hotell i Tokyo, hitta billiga hyrbilar på Hawaii och i LA, deppa lite för att Pipeline Masters förmodligen kommer att vara över när vi kommer dit und so weiter und so weiter.

Men klagar gör jag inte, om ett dygn sitter vi på ett plan till Auckland och dricker flygplanssprit. Och sedan blir det hopp och lek i över en månad.

Såvida inte något av planen vi ska åka med störtar såklart. Och jag tror på fullaste allvar att risken för det är relativt hög just nu, framförallt eftersom jag är lyckligare än vad jag varit i hela mitt liv. Logiken är glasklar eller hur? Too much happiness-something bad has to happen.