Black Saturday

Det blev inte lika varmt som meteorologerna utlovat i helgen. Åtminstone inte vid kusten i Sydney där jag bor. Det hade kunnat vara en alldeles ljuvlig helg på stranden och på båten, men det mesta överskuggades av bränderna i Victoria.

I takt med att dödssiffrorna steg växte sig vanmakten och tvivlet allt starkare.

71. 87. 98. 103. 181.

Det kan inte vara sant. Det var, och är fortfarande, helt obegripligt. När vi kom hem till Andys föräldrar efter söndagens båttur satt hans mamma i soffan och grät, this is worse than Ash Wednesday sade hon. Much, much worse...

Den största katastrofen i Australiens historia i efterkrigstiden. Men ändå instämmer jag med Jonas när han säger att nationen inte är chockad. Skakad, ja. Chockad, nej.

Skogsbränder av den dödliga sorten är, och kommer alltid att vara, en del av det australiensiska samhället. De människor som bosätter sig i bushen vet alltför väl vilka risker det medför. En journalist går så långt som att påstå att det inte är vare sig klimatförändringar eller misstänkta mordbrännare som ska utpekas som skyldiga till helgens bränder, utan istället de "greenies" som i årtionden protesterat högljutt när myndigheterna velat rensa i skogen för att göra den mer brandsäker. Läs Miranda Devines debattartikel i dagens SMH här.

För ett och ett halvt år sedan yttrade chefen för Timber Communities Australia följande ord i en skogsbrandsutredning i parlamentet i Victoria:

"Living in an area like Healesville, whether because of dumb luck or whatever, we have not experienced a fire … since … about 1963. God help us if we ever do, because it will make Ash Wednesday look like a picnic."

Det är oerhört svårt att beskriva den australiensiska mentaliteten för den som aldrig bott här. På ytan är det givetvis enkelt, alla vet ju hur lättsamma och vänliga australiensarna är. Men på en djupare nivå är det naturligtvis mycket mer komplicerat än så. Min personliga attraktion och kärlek till det här landet har under de senaste dagarna manifesterats i hur samhället reagerat på brandkatastrofen, på alla nivåer.

Katastrofen är ett faktum, både premiärministern och Victorias premier gråter i direktsänd tv, och vi matas dygnet runt med berättelser om alla de människor vars liv har jämnats med marken. Men man gottar sig inte i tragiken. Man vältrar sig inte i död och elände, utan väljer istället att se framåt på ett oerhört konstruktivt sätt och belysa positiva berättelser. Det fokuseras på de överlevande och deras tacksamhet, på människans framtidstro och oomkullrunkeliga hopp.

Hela familjer har förintats. Många har förlorat en eller flera familjemedlemmar. Hela samhällen har jämnats med marken och livet för de överlevande i Victoria har aldrig varit så påtagligt som nu. Hela Australien försöker bidra och hjälpa till genom att se vidare och framåt. Fokusera på att hjälpa de överlevande att bygga upp sina hem. Ge blod så att de svårast brännskadade ska tillfriskna snabbt. Skänka pengar så att familjer kan få temporära hem och transportmedel.

Och vi hoppas att den nytillsatta utredningen kommer att resultera i ett handlingsprogram som försäkrar att detta aldrig någonsin kommer att hända igen.