Our days are numbered
Det var som om vi utan vår vetskap blivit castade som blivande föräldrar i en film. När barnkammaren var färdiginredd igår (fattas bara en byrå och lite tavlor) satte jag på speldosan i mobilen som hänger över sängen och så stod vi där och glodde. Glodde och lyssnade på det lite för högljudda metalliska ploinkandet av en oidentifierbar barnvisa. Jag med min stora mage och Andy med sin arm om mina axlar i sina slitna, bruna, manchesterbyxor som han alltid har på sig när han leker hemmafixare.
Det är alltså sant. Det ska komma en Mycket Liten Person och bo med oss. For ever and ever and ever. Om drygt en månad kommer det aldrig mer att vara bara vi två.
Sorgen och glädjen i det är total.
3 comments:
I början kommer det att kännas mycket, mycket konstigt. Som om ni har en gäst som aldrig åker hem. Men när denna Mycket Lilla Person varit hos er i tja....cirka åtta-nio månader kommer ni inte längre att minnas hur det var att vara bara två. Och när ni nån gång är ifrån denna Lilla Person kommer ni att tycka att ni förlagt nåt nånstans och det liksom är som att man glömt nåt viktigt och inte kan komma på vad man skulle göra. Och ni kommer att vilja ha fler Små Personer. För de blir så Stora Personer så fort.
/Mamma Mogen
Det är så svårt att föreställa sig nu hur det kommer att bli sedan, men jag hoppas att det blir exakt som du beskriver det.
Håller med Mamma Mogen.
Första fyra veckorna går man på rent kärleksadrenalin. Plus att ungen är så foster-lik och sover mycket. Plus att man är två hemma. Sen blir det bisarra tröttvärlden. Men sen, runt åtta månader - tja, det händer nåt. Nåt magiskt. Önskar jag hade vetat det vid fem månader!
/Mamma Omogen
Post a Comment