Sunday, February 13, 2011

Det känns forfarande helt overkligt

Tack fina fina ni för ryggdunk och gratulationer. Om ni läst den här bloggen ett tag så vet ni hur stort det här med mitt nya jobb är för mig. Gigantiskt. Obeskrivligt. 

Den har hunnit lagt sig lite nu. Glädjechocken. Jag har aldrig gråtit av glädje i hela mitt liv, inte ens efter att Liv kom, men när Andy hämtade mig i bilen after att jag fått beskedet så satt vi båda i bilen med blanka ögon och darrande mungipor. För han har ju såklart lidit med mig, och säkert haft lite dåligt samvete också eftersom det är hans ”fel” att jag var tvungen att starta på ny kula på andra sidan jorden. Inte för att jag någonsin kört några guilt trips, jag valde att flytta hit och visste vad jag gav mig in på.  

Det är fyra år sedan jag flyttade hit permanent. Fyra år sedan jag lämnade min älskade arbetsplats i Sverige. I fyra år har jag sökt miljoner jobb, fått några intervjuer och lika många nej, men nu har jag fått min chans. Och jag är naturligtvis livrädd. Prestationsångesten kom krypande så fort jag satt min signatur på kontraktet, dels för att jag aldrig jobbat som journalist på engelska förut men också för att det ju faktiskt är 4 år sedan jag jobbade som journalist på heltid. Men i vilket fall som helst, även om det skiter sig totalt, så har jag i alla fall fått min chans och kan isåfall förhoppningsvis lägga det hela bakom mig och gå vidare utan att ständigt gå omkring och undra.

2 comments:

Rebecca said...

iih jag får tårar i ögonen bara av att läsa det här. Grattis igen!

Emmy said...

du kanske inte ens läser de här gamla kommentarerna, men ville bara säga grattis! och att det är så skönt att läsa sånt här, har varit i Wellington i 1,5 år och sökt så många jobb jag vet att jag är kvalificerad för, men ändå inte ens blivit kallad till. men. plötsligt händer det, alltså. grattis igen.