Thursday, May 5, 2011

Torsdag




Sitter i bilen och väntar på att kiddot ska vakna. Vintern är här och som vanligt irriteras jag enormt över att centralvärme inte är standard i detta land.

Undrar stundtals om jag tagit mig vatten över huvudet med det nya, krävande jobbet och en alldeles underbar liten tjej som förmodligen inte får så mycket kvantitetstid med sin mamma som hon skulle behöva.

Dygnet har som bekant endast 24 timmar och när jag inte jobbar hänger jag med Liv och Andy. Att umgås med vänner, städa och laga mat kommer tyvärr långt ner på priolistan.

Och så denna överhängande, ständiga, ångesten över morföräldrarna som sitter hemma i Sverige och inte får träffa sitt enda barnbarn. Se henne utvecklas, lära känna henne. Ni andra utlandssvenskar med kids, hur hanterar ni detta?

8 comments:

Anna said...

Det blir lättare när barnen blir större och har egna relationer till släktingarna som de inte ser så ofta. Då kan de maila eller skypa och underhålla relationen.. Fördelen är ju att när de väl ses så är det för kanske en månad och de lär verkligen känna sina släktingar på ett annat sätt än vad de gör på en släktmiddag.
Det suger med avstånd, verkligen baksidan på utlandslivet.

Haren said...

Skype! Hur mycket som helst. Men det kan ju aldrig jämföras med verkligheten. Men dåligt samvete, oh yes, jag vet att min mamma egentligen inte har råd att komma hit och jag är inte alls sugen på att flyga hela vägen hem ensam med kiddot.

Anna - Swaussie said...

Det är en av mina största frågor jag funderar på eftersom vi planerar att flytta till Oz. Har tyvärr inga råd att ge men kan precis förstå hur du känner dig.

pea said...

Nar barnen ar sma (mina ar nu 5 & 7) skickade mina foraldrar DVD filmer (nar de laste sagor, krattade lov, skottade sno, badade i havet) och CD skivor som de gjort sjalva, last in svenska barn bocker (och sedan skickade cd-skivor och bockerna hit). Nu kan de Skypa och fa samma upplevelse…men de alskar fortfarande att somna till Mormor och Morfar…sa jag har laddat upp alla CD skivor pa deras mp3 spelare…nu blir det mer kapitel bocker. Vi har en foto vagg hemma med alla svenska och aussie familje medlemmar…kommer ihag nar nr barnen brukade ga och peka och prata med bilderna

Jag har bott i Melbourne i 11 ar och kan inte tanka mig att flytta tillbaks till Sverige, saknar min mamma, pappa, store bror, lilla syster och vanner...vissa dagar sa det kanns som hjartat skall krossas…men samtidigt kanns det sa ratt…maste erkanna att de tar mysigt att hora mamma & pappas rost i cd-spelaren.

malin.oleary@hotmail.com said...

Hej Cecilia! Har nyligen hittat till din blogg, och jag känner igen mig väldigt mycket. Är också gift med en Aussie. Vi bor i Göteborg nu och väntar vårt första barn i sommar. Under det kommande året planerar vi att flytta till Sydney. Jag har aldrig bott där tidigare, men det har varit vår plan från början. Jag kan redan känna det dåliga samvete du pratar om. Det känns hemskt att mormor och morfar inte ska få träffa den lilla så ofta de kommande åren. Det suger, det finns nog inte så mycket mer att säga än det. Men jag försöker tänka på det positiva. Tänk att man träffat en så fantastisk man som gör att man är bredd att ge upp nästan allt! Och tänk vilka två fantastiska kulturer ens barn får ta del av och växa upp i. Jag tror också det finns nån mening i det mesta, och kanske lär man sig att verkligen uppskatta det man har när man får vara borta från det så mycket. Ta vara på de stunder man har. You go girl, coolt att du kämpar så mycket med nytt jobb och litet barn... önskar dig lycka till med allt! Kommer fortsätta följa dig här! Kram- Malin

Karin said...

Skype är det som gäller här med. Naturligtvis är det lite lättare när man befinner sig i nästan samma tidszon. Jag brukar försöka att ringa vid olika tillfällen så att mormor får "vara med" när barn badar, äter, leker etc. Även om lillen inte kan prata än så vänjer han sig vid mormors röst så att när de väl träffas så är de kompisar direkt. Han kommer alltid pinnande mot datorn med ett stort leende när han hör Skype-uppringningen!

Se till att jobba hårt med svenskan också, jag vet att min mamma var orolig för att Ella inte skulle kunna prata med henne och även fast dina föräldrar kan prata engelska så är det speciellt att kunna prata svenska tillsammans. Mamma Mu och Djursjukhuset på SVT Play går varma här och vi läser mycket svenska böcker och svensk musik. Mamma prenumererar på "Bamse för de minsta" och skickar den i ett brev med lite andra treats varje gång ett nytt nummer kommer.

Fast det här är ju bara sätt att dämpa ångesten. Och numera så är det inte bara mot mormor jag känner så, när en gråtande 2½-åring säger "jag saknar min mormor" så känner man sig dessutom som världens värsta mamma också. Det är väl egentligen bara som fru som jag inte har dåligt samvete, alltid något.

Boel said...

Usch ja.

Jag har ju inte barn an men oroar mig for precis samma sak.

Follow the Laffans said...

Hej, Malin heter jag och jag har just hittat din blogg och lagt till den i min blogglista. Den är jättekul att läsa!
Jag vet precis hur det känns, jag har 3 barn (12, 10 och 2,5 år) och flyttade till Oz när jag var gravid med mitt första barn. Alla sa att jag var galen men i min värld så var det bara ett äventyr till. Sedan när han kom så kände jag att jag ville ju ha de människor som var viktiga för mig runt omkring mig och mitt barn för att de skulle få vara goda influenser i hans/mitt/vårt liv. Jag blev super Svensk helt plötsligt och ville bara ha fina svenska böcker, sånger och tv. Såndana som jag hade växt upp med.
Jag hade turen att träffa en svensk tjej när jag fått mitt andra barn som var hemma med sin lilla bäbis. Vi startade upp en svensk 'playgroup' och fick ganska många svenska föräldrar som letade efter ett litet hörn av svenskhet någon stans. Detta hjälpte lite men jag saknade fortfarande min familj och mina vänner.
Vi tog beslutet att flytta till Sverige då barnen var 3 o 5 år och det var med skräck blandad glädje som vi flyttade. Det dåliga samvetet och sorgen som jag kände då mina två (då) barn fick lämna sina älskade farföräldrar har satt sig djupt i själen på mig. Men lyckan att de fick lära känna alla 'mina' var total. Det var dock svårt att anpassa sig och det tog minst 2 år innan alla slutade drömma om Australien.
När vi sedan fick vår 3:a, lilla sladdisen, så kände min man att han var tvungen att åka 'hem' annars skulle han gå under. Så igen gjorde vi en monsterflytt och nu 16 månader senare efter vår 'return' till Oz så känner vi fortfarande att det är alltid någon som kommer att 'miss out'. Någon av de andra kommentarerna var superbra tyckte jag, där mormor o morfar läster en bok....Kommer ihåg hur vi filmade, tog bilder osv för att hålla alla upprättade om vad som hände i våra liv. Skype är ju helt fantastiskt och att kunna skriva en blogg är också värdefullt. Det blir lättare när barnen är större och kan relatera och komma ihåg sina släktingar. För att gå tillbaka till då vi fick vår 3:a, samtidigt fick två av min mans syskon bäbisar (3 kusiner inom 2 månader) och att kunna få se dem på Skype var helt fantastiskt.
Tyvärr är det alltid någon som kommer i kläm när man kommer från olika delar av världen. Prata med henne om mormor och morfar och sätt upp massa bilder och sluta aldrig prata svenska, även om de svarar på engelska! Kanske träffar du andra svenska mammor med barn, det hjälper ett litet tag :) Lycka till.