Livet

Alltså jag ska inte sticka under stol med att det finns vissa dagar, ja veckor till och med, där jag önskar att mitt liv var lite mer som Sofi Fahrmans. Lite mer globetrottande mellan NYC och min "snubbes" schweiziska alpstuga och lite mindre skytteltrafik mellan stökigt hus och vårdcentral/akutmottagning.

Mer shopping, restaurangbesök och klura på vilken färg man ska välja på den nya Proenza Schouler-clutchen och lite mindre oro (ORON!), sömnlösa nätter, snorpapper och hålla koll på hur många timmar det gått sedan man senast gav en dos alvedon.

Liv har varit jättesjuk igen (jävla förbannade jävla skitdagis), fick något som på engelska kallas bronchiolitis som jag antar är typ luftrörsinfektion och hade svårt att andas och en hosta som fick fönsterrutorna att skallra. Men det värsta är ändå när gnistan i ögonen försvinner. När hon blir alldeles loj och allvarlig. Och tyst.

Och precis när hon börjat bli frisk så fick jag och A en dundrande simultanförkylning som för honom utmynnade i antibiotikabehandling för öroninflammation och dito för mig för bihåleinflammation.

Aja. Nu är vi alla på bättringsvägen och så mycket har jag hunnit lära mig på denna korta tid som förälder att man måste värdesätta de friska stunderna.