Monday, February 10, 2014

Snitt

Anledningen till att det blir snitt denna gång är det som hände när Liv föddes. Jag funderar ofta på att jag inte fattar hur vi ens vågade TÄNKA på att försöka bli gravida igen, men barnlängtan blev starkare än rädslan för döden och nu sitter jag här med en gigantisk mage och svullen kropp och försöker väl att finna något slags lugn inombords.

Förhoppningen är att precis allt kommer att bli annorlunda denna gång (förutom att jag överlever och att bebisen är frisk, de två faktorerna får gärna bli exakt likadana). Vi bestämde oss tidigt för att halvt ruinera oss på att låta mig gå till en privat förlossningsläkare, detta för att ha samma person som följer mig genom hela graviditeten och som vet hela min historia. Efter att ha läst min journal från Manly Hospital rekommenderade han starkt ett planerat snitt i v 39+3 och så får det bli. Jag är naturligtvis ASnervös för snittet pga stor operation etc, men det känns skönt att det blir kontrollerat och att inget lämnas åt slumpen eller turen. Och jag hoppas att kroppen inte bestämmer sig för att den vill föda tidigare för då blir det akutsnitt och det känns sådär.

Graviditeten har varit lång och kantad av en hel del ångest och skräck, allt som hände då har bubblat upp till ytan igen och det har bitvis varit svårt att hantera. Men man måste ju, och då gör man det. Ungen ska ut, det finns liksom inga alternativ.

6 comments:

Hanna said...

Fyra vänner har rekommenderat mig snitt senaste tiden pga de har haft så BRA upplevelser. Har stort förtroende för dem alla tre.

S said...

Håller tummarna att allt går vägen. Minns hur jag läste med förskräckelse efter Livs födelse, herregud jag förstår att det måste vara skitläskigt att ens tänka tanken att nåt liknande skulle hända igen.

karinistan said...

Jag vet att jag borde vara lite seriös men nu har jag skratta högt åt din "gigantiske maKe" ett tag... Främst för att det tog mig flera minuter att förstå att det var ett typo för maGe.

När jag tänker på det så har jag aldrig hört någon som haft något ont att säga om sina snitt. Annat än att det är jobbigt att inte kunna bära efteråt men det känns ju som en ganska liten uppoffring med tanke på din historia. Däremot finns det ju en uppsjö av katastrofstories från de som inte fött med snitt. Känns som ett tecken.

Kul att du börjat blogga igen, jag har också börjat så smått igen.

Pi said...

Jag gjorde ett planerat snitt för tre och ett halvt år sen. (Min kille är lika gammal som Liv). Det var en fantastisk upplevelse. Vi hade med oss musik som spelades och personalen och vi sjöng med i låtar vi kunde texten till. Stämningen var så fantastisk avslappnad och fin och jag hoppas att man kan skapa en likadan för dig. Skulle jag göra ett snitt igen skulle jag inte oroa mig det minsta, nu när jag vet alltså.

Hoppas bebis håller sig på plats tills det är dags och att allt går bra, för dig också.

Erik F said...

Vi hade stök med vår förstfödda (2004) med två veckor på sjukhus efter en normal graviditet men problemfylld förlossning. Detta i Sverige. C är numera en frisk och härlig nioåring.

Vår historia gjorde att vi blev remitterade från Manly till RNS när nr 2 skulle födas 2006. Vi fick en läkare som följde oss hela vägen vilket kändes tryggt. Vill minnas att vi hade 2-3 läkare i rummet precis när nr 2 föddes. Snabb koll att allt var OK och sen lämnade de rummet. Väldigt professionellt och betryggande.

Vet hur jobbigt det är att ha en hemsk upplevelse bakom sig och önskar allt gott för framtiden!

CECILIA said...

Åh tack för alla peppande kommentarer, jag fullkomligt suger i mig positiva snitthistorier dessa dagar...