1 år
Det längsta och det kortaste året i mitt liv.
I dag är det ett år sedan jag satt på en skranglig sjuhussäng på Manly hospital och väntade på att bli igångsatt.
I morgon är ett ett år sedan Liv föddes och jag fick livet tillbaka.
Jag trodde att jag kommit över det, lagt det hemska bakom mig. Men de senaste veckorna har glasklara minnen, ögonblicksbilder, krupit fram när jag minst anat det. Ibland i drömmen, men framförallt när jag är vaken.
Livs födelsedag kommer alltid att också vara min födelsedag. För det var då jag, ordagrant, kom tillbaka till livet.
På bilden är hon med sin arbetslöse far på Taronga Zoo. När jag ser på den blir jag så glad att hon kommer att få växa upp på en så vacker plats.
9 comments:
Vackra barn. Var tvungen att läsa om förlossningen en gång till, fy fan vilken grej.
Grattis till Liv och till er båda! Måste hålla med om att Sydney måste vara en av de vackraste platser man skulle kunna växa upp!
Grattis till er båda får jag säga då! :)
Jättefin bild och Liv och Sydney.
Grattis till hela familjen! Och vad gullig hon är. Även jag var tvungen att läsa om förlossning igen. Jisses. Har du fått prata med någon om det efteråt? Jag hade absolut inte en lika dramatisk förlossning plus efterspel men jag har fortfarande svårt att släppa att det blev "fel" och är urrädd för att föda barn igen.
Grattis till Liv! :)
Grattis Liv!
Liv hälsar och tackar!
Haren-jag tänkte på att snacka med någon, men är den typen av person som hellre ser framåt än bakåt. Jag har egentligen inget behov av att älta det som hände, men däremot har jag ett stort behov av att prata med en specialist som kan förklara, rent medicinskt, VARFÖR det hände och vad risken är för att det skulle hända igen OM jag skulle bli gravid igen... Så jag ska boka in en tid för ett snack med en no bullshitdoktor som kan ge mig fakta svart på vitt.
Men det låter jätteklokt. Kunskap är makt så är det bara.
Fint inlägg, kära du.
Post a Comment